Hurra!

Obama for president! Jag tror jag har GAFFEL:s socialister i ryggen när jag känner att morgonstegen är lite lättare än vanligt nu när vi fått en demokrat som världens mäktigaste man. För att inte tala om det symboliska värdet i en åtminstone till hälften afroamerikansk president. Jag hoppas att vi slipper bli besvikna.

Dödshjälp?

Att tillåta dödshjälp eller inte?

Finns både nackdelar och fördelar med dödshjälp, självklart beroende på den personliga omgivningen, umgänge och näras tankar men även på erfarenheter, händelser och förlorade närastående individer. Jag kan relatera till de flestas åsikter angående ämnet men anser ändå att det borde legaliseras i Sverige.

Det är, för många, ett väldigt känsligt ämne, något som på ett eller annat sätt till slut antagligen kommer att påverka de flesta. Kanske genom sig själv eller kanske genom nära och kära. Jag vill förklara min tankegång, hur jag skulle vilja se det genomföras. Det har varit tal om s.k. "dödspiller"; att ge Apoteket ansvaret för försäljningen av dessa piller till allmänheten, med eller utan recept. Tankegången är att alla har rätt till att bestämma om sitt eget liv, och död. Även att göra självmord lättare för omgivningen. Detta är jag dock emot, jag anser, självklart, att alla har rätt till att bestämma och begränsa sin egen frihet men jag kan inte se humaniteten som förespråkas genom detta. Högst sannolikt skulle detta införandet påverka människor negativt, pressa dem till att ta framtida oönskade beslut.

För att förtjäna(?) denna dödshjälp anser jag att man måste uppfylla vissa krav. I min värld skulle detta legaliseras på sjukhusen, till döende patienter som endast lever i misär, i plågor, i ett rent helvete i väntan på att befrias från det jordliga livet. En dom skulle vara tvungen att fastställas, bevis på att patienten i fråga aldrig kommer att överleva sin sjukdom vill jag ha som ett krav. Och självklart, och viktigast, skall patientens önskan vara tydlig och genomtänkt.

Ett exempeln är Holland, här finns dödshjälp att önskas på sjukhus. Man skulle kunna tro att många patienter avlivas här, men så är inte fallet. Det är ett fåtal individer som önskar sig detta, och kanske hälften av dessa beviljas, detta förklarar jag som ett lyckat resultat, ett lyckat exempel som borde framföras till allmänheten här i Sverige så att en framtida möjlig lag skulle kunna accepteras. Själva proceduren är även den mycket känslig. Vem skall ta ansvaret? Och vem skall utföra dödshjälpen? Ytterliggare igen vill jag referera till Holland, här tvingas patienten själv ta pillret som kommer låta dem fridfullt somna in. All heder till den som tog detta beslutet; en önskan om död är alltid mycket nämre än själva utförandet.

Människan tänker rationellt, lever i nuet och ser inte mycket längre än sin egna eländighet när den är som värst. Att ta livsavgörande beslut när man befinner sig i sådan sits kan aldrig vara lätt, att tänka klart, att förstå konsekvenserna när man plågas till döds skulle för mig vara en hemsk press och en hemsk tidpunkt till att fatta ett sånt beslut.

För att göra dödshjälp möjlig; humant och kontrollerat, borde många individer vara inblandade i förundersökningar och besluttagandet. Jag vill återigen fastställa min åsikt till kraven: endast dödssjuka; kanske endast de som har ett fåtal veckor kvar i livet, i lidandet, skulle accepteras att få hjälpen. Möjligen skall beslutet vara fattat när man först fick sin sjukdom, liknande testamente; något man förbereder för att avlasta en börda för sina nära och för sig själv.

Alla liv är lika mycket värda, men att leva i ett fysiskt helvete, i plågor dag och natt, i väntan på sin egna bortgång är inte värdefullt någonstans. Jag vill ge människan den lagliga rätten att påverka sin egna livslängd, sin egna död; att lämna oss med äran i behåll.

-Jag vill ge de dödssjuka sin efterlängtade frihet.

Mikey om det rationella

Det är dags att starkt ifrågasätta den allmänt vedertagna uppfattningen om det rationella! Detta uttryck som så starkt präglat hela moderniseringen och som det ofta hänvisas till vid beslutsfattande på alla nivåer. Vad är rationellt egentligen?

Anonym (nr 2) konstaterade i sin kommentar till Death vs Maggie att:

"Jag håller inte med om argumentet – om inte annat för att det bygger för mycket på att människor är rationella...//"

Jag tolkar detta som ett påstående att människor är orationella, vilket jag inte kan hålla med om. Jag kan inte heller stå bakom att det finns en rationalitet som avgör vad som är en rationell handling. Istället vill jag hävda att alla människor handlar utifrån sin egen rationalitet. Detta eftersom verkligheten mer eller mindre är relativ. Vi uppfattar alla världen olika, och därför är det ont om absoluta sanningar. Vissa naturlagar kommer vi givetvis itne ifrån. Jorden är rund, gravitationskraften osv. Men däremot kan man säga att hur dessa naturlagar kommit att formuleras, vilka modeller som används för att förklara dom, är sociala konstruktioner.

Det finns flera olika teorier kring vad det är som skapar dessa sociala konstruktioner, exempelvis kunskap, eller språk. Jag har tidigare argumenterat för att det är makten som definierar det rationella. En följd av tron på det rationella har blivit tilliten till expertkunskap. Det är gemene man som ska ta till sig de nya rönen från forskareliten och politikerna. Om medborgarna misstror dessa och förlitar sig t.ex. till en politisk ideologi ses de som irrationella. Men i och med att verkligheten är relativ så kan man lika gärna se det som att experterna är irrationella, eftersom de inte förstår sig på eller kan hantera medborgares reaktioner. Det verkar som om den rationalitet som formats av expertsamhället inte kan hantera frågor som berör risk, och hur människor uppfattar risk. Till det behövs en omformulering av det rationella.

Det ekocykliska samhället, del 2

Det här diagrammet visar världens länders ekologiska fotavtryck i förhållande till Human Development Index (HDI). HDI används precis som BNP men ger enligt mig och flera andra ett mer rättvisande mått på länders utvecklingsgrad, även om det helt klart också har brister. Ekologiskt fotavtryck å sin sida är ett mått som visar hur mycket resurser ett land förbrukar, och uttrycks i landareal.


Ta en titt på bilden nedan. Vad säger det er?


Mig säger det flera saker:
Mänskligt välstånd är intimt förknippat med konsumtion av naturresurser
Det är de rika ländernas konsumtion och livsstilar som är de mest ohållbara och däreigenom står för den största miljöpåverkan på jorden
Afrika, och även flera länder i Asien, är i desperat behov av utveckling
Statistik är ett trubbigt verktyg för att beskriva verkligheten. (de enda länderna som är nära Hållbar Utvecklingskvadraten är några sydamerikanska länder. Vänta..är inte flera av desa länder fulla av säkerhetsproblem och illegal droghandel?

Så frågan lyder (för att citera Nile City): Hur kan vi höja fattiga länders HDI och samtidigt begränsa exploateringen av naturresurser totalt sett? Rubriken för diagrammet är ganska talande: Verkligt utvecklingsarbete kräver omställning av både utvecklade och utvecklingsländer. Redan utvecklade länder, som Sverige, måste acceptera att fortsatt mänsklig utveckling inte får ske genom ökat uttag av naturresurser för att kakan ska räcka till de som behöver den mest.

Death vs Maggie

Dödsstraff,

en dom som bara används i nödfall, som bara används mot "värstingarna", för att befria samhället mot mördare et.c, för att få personen i fråga att "smaka på sin egen medicin". Nej, det är bara en lösning skapad för att enkelt slippa undan problem, för att föra dem vidare till ett annat plan.

Jag kan absolut förstå de som legaliserat dommen i fråga, all ilska och hjälplöshet som skapar tron på en lösning med lyckliga, och lyckliga endast, följder. Offren och dess anhöriga som drabbats av personerna som anses vara möjliga kandidater till att bli tilldelad dommen har alltid bra anledningar till att göra proceduren möjlig. Människan ser på offren med stora blåa ögon, ser dem som sårade individer med ett liv framför sina fötter som aldrig längre kommer te sig som tänkt, ett liv som för alltid kommer vara präglat av en eller flera handlingar utfört av en hemsk människa som borde få sota för sin handling. - Big time!

Att man vill straffa de skyldiga är en helt naturlig aktion, en aktion som stärker rättvisan, man visar vad etik och moral är, vad som inte är accepterat, genom att dela ut dommar. Men, och här kommer "menet", att straffa någon med något man inte vet vad följderna är av är fel. För vem vet vad döden egentligen innebär? Det får mig att känna en viss osäkerhet till "bestämmarna", att de låter känslorna ta överstyr och ge förbrytarna något som kanske är värre för oss, de efterlämnade, än dem själva. Ovissdomen borde ha en inverkan på deras beslut och lagstiftningar.

Jag tror på att ett felande skall straffas, men genom att dömma till dödsstraff blir det en motsatt effekt än till den som är önskad. Istället för att jordbinda människan, låsa in henne, eller skicka henne till rättpsykiatrisk vård, så befriar vi henne från alla tankar, åsikter och dommar.

Jag vill även ta upp, några för mig, självklara frågor där jag står svarslös som gör att jag röstar ned dödsstraffet:
Vem är behörig till att ta någon annans liv?
- Vem skall bli tilldelad den makten, och av vem?
Hur skall kommande kriminella lära sig felet i t.ex. mördande när staten dömmer ut exakt samma sak?

Dödsstraff är att bli bestulen på sin jordliga frihet.

Därför är dödsstraff en kränkning mot mänskligheten

På (allmän?) anonym begäran kommer här några tankar kring dödsstraff, för mig den kanske yttersta kränkningen mot mänskligheten. Det här är historien om varför

Liksom Amnesty argumenterar jag utifrån första, tredje och tjugonionde artiklarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Artikel 1: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap."
Artikel 3 "Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet"
Artikel 29 1. Var och en har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjlig.
2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd

Med andra ord har ingen annan människa rätt, under några som helst omständigheter, att ta någon annan människas liv eftersom det är det yttersta frihetsberövandet. Jag är principetisk på den här punkten. Vår rättighet till liv får inte tas ifrån oss även om vi inte följer våra samhälleliga plikter. Visst kan man argumentera för att en människa som berövat en eller flera människors frihet genom mord ska bli av med sin egen frihet, men på vilket sätt gör hämnden skillnad? Våld föder våld. Hat föder hat. De hämndkänslor som en nära anhörig kan känna gentemot den som tagit en älskades liv hör inte samman med det mänskliga förnuftet, och den dödade människan kommer inte uppstå. Däremot tas en annan människas liv ifrån oss, helt i onödan. Jag anser däremot att en människa som med avsikt i de allra flesta falla ska ha ett mycket strängt straff, typ livstids fängelse, just eftersom denna person berövat en annan människa dess rätt till liv.

En liten historia att (skratta?) åt

Det var en gång två planeter som möttes när de var ute och snurrade någonstans i universum. Den ena planeten sa till den andra:

-Men hur är det med dig? Du ser lite vissen ut?
-Ja, svarade den andra planeten och suckade suckade tungt. Jag har drabbats av Homo Sapiens.
-Ajdå, det låter allvarligt, svarade den första planeten. Men jag kan trösta dig med, att det går snart över...

Heja, heja, heja FRA!

Ett artigt meddelande har väl aldrig klassats som en terroristhandling,väl?!

Kunskap är makt. Makt är kunskap

Modernisationen är intressant i sin tilltro till det rationella och makten av det bättre argumentet. Och det är svårt att säga emot, för nog är det lysande logik som säger att det bästa argumentet alltid går segrande eftersom det är det som är det "sanna". Tyvärr är det en stor skillnad mellan politisk teori och politisk praktik.

I boken Boken som jag med blandad hatkärlek ägnat de senaste dag visas ganska tydligt på att den som har den reella makten kan styra vad som är rationellt. Den enda objektiva verkligheten är med andra ord inte sann, i ett sammanhang av maktrelationer. Med detta följer att det rationella är en social konstruktion, ja kanske till och med en maktkonstruktion.

Samma resonemang kan föras i många praktiska exempel. Man kan till exempel fråga sig varför miljöfrågan formuleras på det sätt som den gör. För att det är det mest rationella sättet att se på problemet eller för att det är de aktörer med störst makt som kommer till tals och har störst genomslag? Är det rationalitet som gjort att vi nu accepterar budskap som "köp en etanolbil och få 30 extra hästkrafter" eller "I dream of the day when cars no longer leave no traces on earth" Följt av en bild där det sprutar blommor ur avgasröret och vägen försvinner efter Citroen:en (som det är fråga om i det här fallet).

Jag tror att genom att synliggöra vilka som har makten i specifika frågor kan processer demokratiseras så att politiken blir rationell också i praktiken.

Det Ekocykliska Samhället, Del 1

Klimatfrågan är het, bokstavligt talat. Men är den globala uppvärmningen själva problemet eller finns det mer djupgående förklaringar som gör klimatförändringarna till symptomet snarare än sjukdomen? Jag kommer här argumentera för det senare med en genomgång av några ytterst grundläggande ekologiska-filosofiska principer

Till att börja med: Vi har en planet. Den heter Jorden, eller Tellus om ni föredrar det. Planeten har en drivande motor som förser den med ny energi. Den kallas oftast för solen. Solen är den enda källa som förser jorden med energi. Energin kan på jorden förvandlas till materia, liksom materia kan förvandlas till energi. Med andra ord, energi kan varken skapas eller försöras, bara omvandlas i olika former. Det var termodynamikens första lag. Men om energin inte kan förstöras, varför har vi då inte oändligt tillgång av den? Jo, för att entropin i ett öpet termodynamiskt system som jorden alltid ökar. Entropi kan enkelt förklaras som ordning av energi. När vi använder energi ökar alltså oordningen, energikvaliteten minskar och därmed också dess nytta för oss som lever här. Resultatet blir i förlängningen att vi på vår planet har en begränsad mängd resurser relativt till vilken tidseriod vi avser. Begreppet icke förnybar resurs kan rent teoretiskt sägas vara felaktigt eftersom alla resurser är förnybara. Dock har många naturresurser en bildningstid på flera miljoner år, varför de rent praktiskt är icke förnybara ur ett rent mänskligt perspektiv.

På jorden lever alltså arten Homo Sapiens Sapiens, kanske mera känd som Människan. Under den allra största delen av människan ungefär 40000 år långa historia har vi varit väldigt få som haft tillgång till väldigt stora kvantiteter naturresurser, relativt sett till hur många vi är. Inte heller hade vi några större problem med de restprodukter som vi lämnade efter oss, mer än på en lokal skala (en sjö som blev skitig eller en skog som höggs ned). Faktum är att vi faktiskt inte överskred miljardstrecket i antalet invånare på planeten jorden förrän ungefär 200 år sedan. Då inträffade något. Den industriella revolutionen, som medförde en ekonomisk och social utveckling av aldrig tidigare skådat slag. Sjukdomarna minskade, den materiella levnadsstandarden ökade och medellivslängden likaså. Runt år 2000 blev vi fler än 6 miljarder människor. Men jorden är fortfarande lika stor och har fortfarande tillgång till ett lika stort kapital av naturresurser. Eller, nej förresten. Tillgången till naturresurser har minskat drastiskt jämfört med för 200 år sedan eftersom vi inte förrän nu så sakta börjar inse begränsningen i vårt termodynamiska system.

Ett stort antal människor måste alltså samsas om en begränsad mängd resurser. Därom borde inte finnas något tvivel, det är egentligen ett ickeideologiskt konstaterande. Resurserna ska dessutom inte bara räcka till den generation som lever nu, utan även till våra barn, barnbarn och förhoppningsvis många, många generationer som kommer därefter. För att kunna göra det måste vi alltså ställa om från vad jag vill kalla det linjära samhället till kretsloppssamhället. Istället för att använda resurser från vaggan till graven så måste vi i allt större utsträckning börja använda resurser som går från vaggan till vaggan. På ren svenska, resurser som är förnybara inom ett för oss människor relevant tidsperspektiv. Ett problem är dock att möjligheterna att använda dessa förnybara resurser är begränsade, eftersom vår teknik för att ta hand om dessa är ineffektiv jämfört med icke förnybara resurser som fossila bränslen och kärnkraft. Om vi någonsin kommer finna energikällor som är lika effektiva som dessa två är egentligen omöjligt att svara på och är en djupt idelologisk fråga. Personligen tror jag att det kan bli svårt, åtminstone inom det närmaste århundradet, men oavsett vilken tilltro till tekniken man har så kan det konstateras att vi idag inte har den teknik tillgänglig som skulle behövas.

Men behövas för vad? För att alla 6 miljarder människor ska kunna leva på samma materiella nivå som vi här i Sverige? Eller som i USA? För ännu ett ickeideologiskt konstaterande måste väl vara att alla människor, oavsett nationalitet, inte kan nekas tillgång till samma levnadsstandard som vi i väst om vi ska leva kvar på densamma, eller till och med öka den som målet med ekonomisk tillväxt är. Samtidigt så fortsätter befolkningen att öka. Någonstans går inte ekvationen ihop. Någonstans finns det ett systemfel

To Be Free

Freedom.
Oh, thy beauty is as blooming and delightful as the summer of yore.

Frihet. Att vara fri. Att genom sin egna vilja, endast, fatta beslut. Att ha val och möjligheter till oändligheten. Utan någon maktposition eller tvångshandlingar. Nej, hand i hand, sida vid sida, tillsammans med sina medmänniskor, leva på sina egna vilkor.


Att vara fri är en tolkningsfråga, absolut. För varje individ innebär det olika saker beroende på vad man värdesätter som viktigast. Vilket fall som helst vill vi främja lyckan bland oss, runt oss, i oss. Att göra detta är en fråga som kan vara näst intill omöjlig att svara på, då begreppet är mycket svävande.

Jobbet är en stor del av våra liv, här spenderar vi många timmar per dag och det är detta vi livnär oss genom. En stor del av våran personlighet präglas av just detta och när man sätter "labels" på sina nära har deras arbetssituation en stor del i utformandet av det. Att presentera någon, att presentera sig själv... jobbet har en viktig roll i vem man är.

Jag kan dock inte se detta, jag kan inte njuta av mitt arbete så mycket att jag vill förmedla detta vidare till mina lyssnare. Jag vill inte heller presentera mig som en "kock", "snickare", "musikalartist, what ever, för jag vill inte att det ska prägla vem jag är. Jag vill se mig själv som en människa som inte är beroende av sitt arbete när jag inte utför det, jag vill inte att andra ska se mig som det jag jobbar med. - Det känns opersonligt, tråkigt och döljande.

Med detta vill jag säga att mitt arbete absolut inte finns med på min "lyckomätare " i livet, självklart finns det i mina tankar och jag skulle inte klara av ett liv där jag jobbar som något jag absolut inte vill. Men jag menar att allt annat runt omkring är så mycket viktigare för att uppnå en positiv och fridfull, lycklig, sinnesstämmning. Ett jobb är trots allt just ett jobb, något jobbigt, som man måste utföra för att kunna unna sig själv lyckan.

Att ge mig möjligheten till en 30-timmarsvecka istället för det nuvarande läget skulle vara något som skulle uppskattas oerhört. Jag vet inte om jag skulle acceptera erbjudandet men jag skulle se det som ett steg framåt i samhället. Det skulle kännas som att folket blir sedda, att de ges valmöjligheter. Arbetarnas liv är deras eget och ingen borde ha rätten att bestämma hur de ska forma det.

En minskad arbetsdag skulle innebära mer fritid. Fritid att spendera med de nära och kära, att syssla med det man vill. Jag tror även att det skulle förebygga flera deppretioner, utbrändheter och uppstressingar som ens arbete skapar. Jag tror verkligen att människan skulle må bättre av det, psykiskt och fysiskt.

Problemet är pengar. Pengar, pengar, pengar. Vårat samhälle kräver att man har dem, och mycket av dem dessutom. Mycket skulle behöva ändras på för att förbättra våran situation och jag tycker mig se att vi har kört fast i våra spår. Nått nytänkande behövs och en stor förändring är mycket mer än välkommnande från min sida. Tänket som råder bland våra makthavare är just makt, även pengar och sin egna välfärd och allt präglas av hur samhället HAR sett ut och hur det HAR utvecklats. Att ändra på såpass mycket som borde justeras är en enorm risk, inte bara för honom/henne som seriöst kläcker idén utan även för folket. Trygghet är en viktig fråga, alla vill känna säkerhet i sin regering och jämtemot de högre satta. - Men va fan, flip the coin!

Här flyger jag iväg, tillbaka till ämnet. - Arbetstimmarna.
Jag röstar för att ge folket den egna valmöjligheten, att de får jobba de timmar de anser sig själva behöva eller klara av. Arbetsgivarens uppdrag är ändå att vara arbetsgivare. -Bygg upp scheman, anställ de som behövs och arbeta upp företaget kring de arbetandes vilja och åsikter.

Jag anser dock inte att man borde få arbeta så mycket som man vill, om det är utom mänskliga gränser. Psykiskt kan man inte klara av att jobba dygnet runt, att jobba i flera dagar i streck, att sluta sent och börja igen tidigt nästa morgon o.s.v. För att värna om sina medmänniskors hälsa borde inte detta vara tillåtet. ...Samtidigt när jag skriver detta kan jag inte låta bli att tänka att det är upp till var och en att förstå vad man är kapabel till och inte. Girigheten kanske är för stor hos vissa och medför att man utnyttjar det nya "välj-själv-hur-många-timmar-du-vill-jobba-systemet". -Men gör dina misstag och lär dig utefter dem. Att fatta fel beslut kan vara förödande för personen i fråga, men då hjälps den upp igen och har mognat och fått erfarenhet av sin dumdristighet.

Let us improve this wackoworld, mates!

Tid att leva. Tid att älska.

Vad är meningen med livet? Denna ständigt djupt existensiella fråga som förmodligen varje människa någon gång behandlat och försökt besvara. Det här inlägget har inte till syfte att försöka knäcka svaret på frågan. Såklart. För mig är det omöjligt eftersom jag anser att varje människa måste finna sin egen mening. Jag vill bara ge perspektiv på det vi gör och de vi är. Så.

Våra arbeten tar idag upp större delen av vår lediga tid. För många människor innebär vardagen att vara på jobbet mellan åtta och fem. Sen åker vi hem. Kanske åker vi och handlar på vägen, eller hämtar upp barnen på dagis. Kanske är vi bara så trötta att vi somnar i soffan, knall och fall. Nästa dag, likadant. Och nästa igen. Och igen. Kan jobbet vara den viktigaste meningen med livet för så många människor?

Det finns ingenting som säger att vi måste jobba så mycket som vi gör. Eller jo. Det är nödvändigt om vi ska leva på den materiella standard, eller högre, som vi gör idag. Men gör pengar och prylar oss verkligen lyckligare? Alltmer forskning visar att människorna i nationer med en årlig BNP på över 10000-14000USD/capita inte blivit lyckligare, snarare tvärtom. Den materiella tillskottet verkar svara upp mot individers kortvariga maximer. Däremot verkar inte lyckokänslan över de nya prylarna stanna kvar särskilt länge, eller nå särskilt djupt. Det verkar behövas något annat. Jag kanske är en udda varelse som inte passar in i 2000-talet, men det som gör mig hel är att få umgås med vänner och familj. Att hitta på saker ihop och att utöva mina fritidsintressen. Att träffa nya människor. Till exempel.

En undersökning av Christer Sanne har visat att hälften av Sveriges befolkning skulle vilja jobba mindre om de fick möjlighet. Att jobba 30 eller 35 timmar i veckan istället för fyrtio skulle drastiskt förändra vårt levnadsmönster. Vi skulle få ett mindre lönekuvert. Vi skulle också ha mer tid att umgås. Och med tidigare nämnda resonemang så borde det vara ganska självklart vilket som är det bästa alternativet. En del skulle kunna jobba en eller två timmar mindre varje dag. Andra kanske skulle jobba 4 dagar i veckan och ha en ledig fredag. Rimligtvis borde också arbetslösheten minska eftersom fler människor skulle komma i arbete. Det minskade ekonomiska utrymmet skulle också minska konsumtionen, vilket ger mycket positiva miljöeffekter. Kanske den mest effektiva av dom alla, eftersom jag tror att framförallt slöseriet och överkonsumtion skulle minska först och mest.

Undersökningen kan dock också tolkas på ett annat sätt: Hälften av Sveriges befolkning vill inte jobba mindre. Ingen ska givetvis heller tvinga dom till det. Vi är alla olika. En del finner mycket tillfredsställelse i sitt jobb och känner mål och mening i det. Andra har kanske inte ett så väl utbyggt socialt kontaktnät utanför arbetet och skulle kanske bara känna sig mer vilsna och ensamma med mer fri tid. Ytterligare några kanske faktiskt blir verkligt lyckliga av att kunna köpa sina prylar, även om det är min fasta övertygelse att de är betydligt färre än vad de själva tror.

Summan av allt måste bli att det borde vara en rättighet för alla som vill att kunna jobba nedåt 30 timmar i veckan. Då handlar det om både valfrihet och frihet. Bort från tvångets era och in i någonting annat. Och allt vi egentligen behöver göra är att fråga oss själva varför vi egentligen gör saker och ting innan vi frågat oss om det gör oss lyckligare. Om det ger oss mer kärlek.

Hippie. So be it.

Fakta på bordet, alla nyliberaler!

Nu är jag trött på er! Nyliberaler. Framförallt för att ni många gånger uppträder med en lätt överlägsen ton, som att ni har det universella receptet för att lösa alla världsproblemen: Fri marknad, fri handel. Kapitalism, eftersom den "lyfter människor ur fattigdomen". Framförallt hänvisar ni ofta till siffror och statistisk som det ultimata beviset för er argumentation. Allting blir ju hela tiden bättre och bättre. Eller vänta lite: Blir det verkligen det??

Här är några av de fakta som brukar framföras för att bevisa den marknadsfundamentalistiska tesen:

* 76 000 människor lyfts ur fattigdomen varje dag -Sant! Om man väljer ut fem speciella år och endast ser till den ena av Världsbankens definition av extrem fattigdom: människor som lever på under 1 dollar/dag. Andelen människor som lever under 2 dollar/dag har inte minskat över huvud taget.

* Andelen fattiga i världen har minskat från 67 till 48 procent - Sant! Däremot har andelen fattiga inte minskat i absoluta tal, där är siffran oförändrad. Detta trots att världen som helhet har blivit ungefär dubbelt så rik de senaste 25 åren. Det kan ändå argumenteras för att en relativt stor procentuell minskning ör en framgrån för den fria kapitalistiska marknaden. Utan att här för närvarande helt ha kött på benen så misstänker jag att de flesta av de fattiga som kommit ur fattigdomen är kineser. Det intressanta är att Kinas "framgångssaga" inte rakt upp och ner är ett resultat av marknadsliberalisering. Tvärtom har man till en början medvetet skyddat sin produktion mot utländsk konkurrens eftersom de annars skulle ha slagits ut. Först efter det att man byggt upp dess konkurrenskraft har man låtit globala investerare komma in i landet och konkurrera. Först protektion- sedan fri marknad

* Undernäringen har halverats sedan 1970 - Sant! Däremot har hungern inte minskat någonting de senaste 15 åren, (bl.a. efter det att WTO bildades)

Det finns dessutom andra siffror från den globala rättviserörelsen som vill visa på en annan verklighet: (Följande är hämtat ur Samtyckets tidsålder - Manifest för en ny världsordning av George Monbiot. Läs Den!)

Flera undersökningar har jämfört tillväxttakten i de fattiga länderna mellan 1960 och 1980, då de flesta bedrev protektionism och stimulerade sina egna industrier, mot tillvättakterna mellan 1980 och 2000 då fattiga länder tvingades, huvudsakligen av IMF, att upphöra med det och öppna upp sina ekonomier mot omvärlden.

*En undersökning av 116 länder visar att nationalinkomsten steg med 3,1%/år mellan 1960-1980 men bara med 1,4% mellan 1980-2000.

*Tillväxten i Afrika söder om Sahara minskade från 36% 1960-1980 till minus 15% mellan 1980-1998.

*Latinamerikas tillväxt föll från 76% 1960-1980 till 6% under 1980-2000

*Hela Afrikas tillväxt föll från 34%1960-1980 till minus 23% 1980-2000

*1997 beräknade UNDP att Afrika söder om Sahara skulle bli 1,2 miljarder dollar fattigare som följd av den senaste världshandelsöverenskommelsen.

Personligen sätter jag inte alltför stor tro till statistisk eftersom den alltid är förenklar och inte berättar hela historien. Men någonstans måste man säga stopp och bita ifrån. Vad som är tråkigt med att behöva bemöta nyliberalers statistikargumentation är att man framstår som en riktig pessimist. "Titta vilken miserabel värld vi lever i" kan jag nästan höra mig själv säga. Det är det inte!! Det är en underbar, fantastisk värld. Det är det eftersom vi har möjligheten att göra den bättre. Vi har världens chans Goddamnit!!

Internt

Wei!

Jag vill också ha admin-rättigheter, skulle gärna sitta och pilla lite med bloggens utseende om jag får :) Inte för att den är ful nu, men det är roligt att leka lite. Kanske kan man ge adminstatus till alla medlemmar som vill, och så får man designa om sidan som man vill, hur ofta man vill - åtminstone när det kommer till färgval, typsnitt etc. Men innan man ändrar något i texten kanske man skall skicka ut godkännandemail till alla admins?

Kul att vi redan har så många inlägg, det är viktigt att det blir lite fart på bloggen, även om jag tycker att vissa parter där ute är lite oproduktiva :P Vilka är dessa herrar, för övrigt? Kan vi inte presentera oss i varsitt inlägg?

Det där med Mikeys libereale bror är en svår fråga. Å ena sidan är det kul med spridning på åsikterna, å andra sidan är det rätt vettigt med någon slags enhetlig inriktning på bloggen. Jag kan nog hålla med om att man bör vara på ungefär samma linje när det kommer till rättvisan, friheten och miljöfrågan.

För övrigt skulle jag vilja omdefiniera rättvisan till jämlikheten. Jämlikhet mellan klass, ursprung, kön och så vidare. Global jämlikhet. "Rättvisa" låter lite moraliserande och snävt i sammanhanget. Vad är eran åsikt om det?

GAFFEL - Week 1

Alla GAFFLAR! Vi är igång!!

Inläggen ramlar in och kommentarerna likaså. Jag tycker det är jätteroligt att sitta och läsa era kommentarer både på mina och andras inlägg, även om vi inte alltid är överens. Men just genom kreativa diskussioner kan vi pröva våra teorier och utveckla dom. Att tycka olika är vackert!

Jag har funderat kring hur bloggen ska funka. Vem eller vilka vill ha admin-rättigheter? I dagsläget är det bara jag som har det, eftersom jag skapade bloggen, men jag ser ingen mening med att sitta och trycka på den. Som admin kan man redigera sidans utseende m.m.

En annan fundering är: OM vi råkar bli ett antal som reggar sig här, vilka ska bli inbjudna att skriva? En så länge en helt onödig fråga, men exempelvis är min extremt liberale bror halvsugen på att skriva här. Jag kanske har fel, men som jag ser det har vi som hittills registrerat oss här en del grundläggande åsikter gemensamt: att rättvisa är viktigt, att frihet inte är obegränsat och att det finns miljöproblem som är hyfsat akuta att komma tillrätta med. För att citera min käre bror "För mig som liberal så är rättvisa en icke-fråga". Så vad säger ni?

Fler skribenter önskas fortfarande såklart, så spread the word om GAFFEL!

Kärlek & Sommarvärme till er alla

Balladen om konsekvenserna - eller vad är det för fel med lite samarbete?

Ett av de större problemen med den mänskliga rasen är vår bristande förmåga att som individer tänka och handla inför framtiden. Nåväl, vi leder med största sannolikhet planetens förutseende-liga före såväl apor, ekorrar, elefanter och alla andra djur som lika populärt som felaktigt påstås vara kompetenta på det här med planering, men skall man inta något slags historiskt allvetarperspektiv är det ändå inte mycket att hänga i julgranen.

Vi köper en massa varor vi senare upptäcker att vi inte behöver och konsumerar i största allmänhet som om ingen morgondag funnes. Vi väljer varor som gör oss överflödmänniskor ännu lite rikare till förmån för sådana som skulle göra en sydamerikansk dubbelarbetares liv en aning drägligare. Vi skjuter upp till imorgon vad vi kan göra idag fast vi inte ens har någon behållning av att slötitta på den där TV-serien och vi hänger medvetet tillbaka de provade kläderna på fel ställe trots att vi mycket väl kan föreställa oss hur det skulle vara att jobba som butiksbiträde på H&M. Kort sagt är vi veritabelt usla på det här med att leva och välja som om vi förstod konsekvensen av våra handlingar.

Därför behöver vi samarbeta för att motverka den där lilla darwinistiska djävulen på högeraxeln. Människan är generellt sett varken ond eller ointelligent, däremot både bekväm och självisk. Herregud, det är ju delvis därför vi tagit oss så här långt i näringskedjan. Men vi har också en naturlig fallenhet för att fungera i sociala sammanhang och uppskatta vikten av våra medmänniskor, vilket jag tycker vi ska utnyttja. Du kommer inte att stjäla din systers godis när hela din familj ser på; de förkroppsligar allt för uppenbart din eventuella stölds konsekvenser. På samma sätt är det bra att det finns statliga och kommunala organ där människor tillsammans fattar kollektiva beslut, inom rimliga gränser naturligtvis.

Organisationen ser nämligen längre än den enskilda människan och har inget ego att ta hänsyn till. De politiska institutionerna må vara långt ifrån perfekta, men de riskerar färre ohumana och framtidsfientliga klavertramp än den frikopplade individen. Hurra för kollektivet!

Makten över arbetssituationen

Tänkte fortsätta lite på resonemanget som jag påbörjade i mitt första inlägg. Det slog mig att frågan om deltagande och möjlighet att på verka det system som indivden har att rätta sig efter också i allra högsta gäller på mikronivå, exempelvis inom ett företag eller en organisation. Ett typexempel uppdagades under mitt sommararbete. Företaget där jag arbetade höll på att genomföra en omstrukturering, och hade till sin hjälp tagit in en utomstående konsult. De fast anställda diskuterade omstruktureringen under fikarasterna och såg inte hur det skulle förbättra deras arbetssituation, snarare tvärtom. Konsulten utför alltså ett antal hundra kronor i timmen för att ta fram ett förslag som möts med skepsism och missnöje bland de som det ytterst påverkar.

Istället skulle företagsledningen kunna samla sina anställda i grupper om ca 10 personer (företaget hade ca 50 anställda) och gemensamt skulle företagsledningen tillsammans med de anställda som arbetar ute på fältet kunna utvärdera vad som fungerar bra och mindre bra, samt vilka åtgärder som behövs för att arbetsplatsen ska fungera ännu bättre. Förutom den självklara demokratiska rättigheten att alla anställda får en direkt möjlighet att påverka sin arbetssituation så ger det deltagande perspektivet möjlighet för flera goda idéer att komma fram till företagsledningen istället för att ligga och pyra i fikarummet.

Detta innebär definitivt inte att fältarbetarna kommer få alla sina önskningar uppfyllda. Däremot tror åtminstone jag att de kommer ha lättare att acceptera de förändringar som genomförs, eftersom även deras idéer tagots upp till debatt och isåfall - genom dialog och debatt - blivit nedlagt. De förändringar som till slut blir resultatet av den deltagande demokratiska processen kommer då få en helt annan förankring bland alla anställda.

Det finns egentligen ingenting som talar emot underifråndemokrati inom företag. Så sätt igång hjulen och vässa hjärnorna! Det är oss det handlar om.

Politik

Ordet politik är för många skrämmande och alldeles för stort. Ett ord som för med sig obehagligheter och allvar. Det kan kännas skönt att inte engagera sig i något politiskt, att slippa ta ansvar eller ställa sig på någons sida, att stå för något viktigt. Många kanske vill undvika stämpeln, vill se sig själv som en egen idivid utanför systemet. Vilket jag absolut har förståelse för, speciellt då det ser ut som det gör idag.

Politik behöver inte vara avancerat, det behöver inte krävas efterforskning eller deltagande. Jag tror att själva ämnet är uttjatat och att folket inte orkar bry sig längre då de inte ser en gynnande utvekling inom räckhåll. Detta tror jag är anledningen till varför vårat samhälle ser ut som det gör; de allra flesta har åsikter men ingen ork till att uttrycka sig, för att inte tala om att föra tankarna till fysiska handlingar. Att få ett större intresse för politiken bland våra egna är en svår uppgift, och ingen annan än den egna idividen kan påverka detta. Men att förbättra det som cirklar omkring en är enligt mig en stor fråga, som kräver en stor aktion. Att inte rösta i val, att inte ta ställning i en debatt, att inte engagera sig genom att stå för det man anser är rätt, moraliskt, etiskt, är bara en stor våg av lathet som sköljer över vårt land.

"Det duger som det är" är ett vanligt tankesätt och många finner sig själv nöjd. Men nöjdheten är ovissdom: man ska aldrig nöja sig. - Vad det än handlar om.

Min önskan är att viljan till att förbättra infinner sig hos fler, det är bara du som kan reagera på din egen olycka och kräva en lösning.

Jag tror på ett sammarbete mellan människor, ett sammarbete som skulle utveckla vårat samhälle till det bättre. Där alla har en egen talan och beslut fattas gemensamt.

Nej, ingen utopi, men inte heller något kaos, eller någon s.k. djungellag. Ett sammarbete, helt enkelt. - För det finns ingen människa som har rätt att bestämma över någon likgiltig. Det finns ingen männiksa som varken kan ta sig den rätten eller bli given den på ett humant sätt. - Hur kan någon anse sig vara värdigare än någon annan till den här tjänsteplatsen? Hur kan någon tro att dennes åsikter och beslut skulle inebära ett starkare och bättre samhälle än någon annans?

Övervakare låter som en bra idé, en possitiv handling för att få kontroll över makthavarna. Men, i verkligheten, tror jag bara härskarledet skulle bli förlängt, förstorat. Flera individer skulle bli tilldelade olika uppgifter för att "styra styrarna". Makthavarna växer sig fler och starkare. Frågan är, om det här skulle utföras, vem skulle övervaka övervakarna? Det här känns som ett bra exempel på en ond cirkel.

Folkets demokrati

Winston Churchill sa en gång i tiden: Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land. Men det är det minst dåliga alternativet. Spontant är de flesta nog beredda att hålla med. Det klassiska citatet är dock ett uttalande utan plats för nyans, såsom många klassiska uttalanden ofta är. Den representativa, parlamentariska demokratin har spelat ut sin roll. Vad som nu behövs är ett återuppfinnande av politiken, som Ulrich Beck uttrycker det i sin bok med samma namn.

Behovet av att återuppfinna det politiska kommer som jag ser det ur två problem som uppstått i västvärldens stater. Till att börja med har indivdierna blivit alienerade från politiken. Det har skapats en känsla av hopplöshet inför möjligheten att påverka samhällets utveckling, vilket gör att många i hopplöshet struntar i att rösta i offentliga val och känner sig likgiltiga inför att delta i samhällsdebatter. Särskilt tydligt blir detta i europaparlamentsval, där makten förefaller ligga ännu längre från den enskilde individen än vid riksdagsval.

Dessutom menar Beck att den politiska makten till stor del har förflyttats från den politiska sfären till den icke-politiska sfären som styrs av det rådande ekonomiska systemet: kapitalismen. Hade kapitalismen gett det som den utlovat - mer frihet och bättre livskvalitet - så hade jag varit mer än nöjd. Problemet är att det är stora företag och andra aktörer- inte individerna- som har tagit över den reella politiska makten.

Vad som behövs är ett politiskt system som ger varje individ möjligheten att direkt påverka både sin egen och den generella samhällsutvecklingen. Det är ingen utopi. Genom en rundabords-modell där "vanliga" deltar tillsammans med sakkunniga experter och politiker görs individen delaktig i de beslut som påverkar oss. Uppbrytandet av den representativa demokratin bör ha sin utgångspunkt i det lokala, eftersom vi människor främst engagerar oss i frågor som ligger oss nära rent rumsligt och där vi kan se en direkt påverkan. Ett runt bord behövs dock också på nationell nivå, eftersom de beslut som fattas på denna nivå på många sätt styr vad som är möjligt att utföra på den lokala. Ett folkparlament som övervakar makten, om den överskrider sina befogenheter. Exakt vilka befogenheter som riksdagen ska tillåtas ha kan inte jag uttala mig om, eftersom de måste bestämmas av människorna i den nya demokratin. Men man kan t.ex. fråga sig om FRA-lagen någonsin hade kunnat genomdricas med ett folkparlament.

Tankar kring den så kallade friheten

Gafflar-
En organisation som vill sprida tankar och viljor.
Som vill få folket att tänka efter och inte bara flyta med strömmen.
Som vill få er att reflektera över den "frihet" vi lever inom.

Det här är vad jag vill, vad jag strävar efter. Jag säger inte att vi kommer rädda världen, att allt kommer förbättras avsevärt om folket följer mina åsikter. Nej, jag vill visa att det finns flera vägar att välja bland, jag vill få upp folks ögon och få ge dem en egen uppfattning om vad som är rätt och fel.

Fokusen här ligger på världsliga frågor så som frihet och rättvisa. Ämnen som kan diskuteras och analyseras till oändligheten, som alla har åsikter och tankar kring. Orsaken till den ständiga debatten angående detta är självfallet att ingen har någon lösning på problemen som finns. Jag tror inte heller att någon lösning kommer att finnas då så många individer har olika åsikter. Min frihet kan innebära din psykiska undergång. Jag menar, hur ska alla bli nöjda? -Omöjligt.

Jag tror på frihet till den enskilda individen, att var människa har rätt att bestämma över sig själv, sina egna handlingar, tankar, åsikter et.c. Att ge någon annan makten över ett samhälle känns för mig som en alldeles för stor gåva för en mänsklig varelse att hantera. Bevisligen, enligt mig, har jag rätt. -Nämn en härskare som inte på något sätt utnyttjat sin position, som aldrig sett till sitt eget bästa framför folket.

Jag anser även att man alltid ska se till sig själv först, att man ska värdera sitt eget liv högst och sträva efter sin egna lycka och framgång. Det låter hårt, jag vet, och jag menar inte att man bokstavligen ska leva efter de här orden- bara ha dem i tankarna.

Dessa två argument, fakta, åsikter, kalla dem vad ni vill, är dock motsägande då det blir en självklarhet för personen som sitter med makten att se till sig själv före folket. Jag tror inte att någon man eller kvinna borde ha så mycket makt som vissa har i Sverige(och självklart även överallt annars) idag. Teoretiskt är det en bra idé, ja. Men i praktiken fungerar det inte alls på samma sätt, en människa är inte psykiskt kapabel till att hantera den makten.

Jag röstar för rihet, utan en vakande storebror, utan en dömmande stat, utan bestämmelser som endast gynnar de "högre uppsatta". Varje individ ska ha rätt till sin egna frihet, att få leva "outside the box". Illusionen av frihet vi existerar i i det nuvarande läget är inget jag uppskattar.

Något att leva för

Att söka svar på existens och identitet i musik är inget ovanligt. Trollhätteskalden Peter LeMarc ger mycket vacker uppmuntran för att fortsätta kämpa för att åstadkomma förändring.

Vad du än hört eller sett
tidningar och TV
Skvaller och rykten
Folk säger så mycket
Tro inte ett enda ord
Det är bluff, det är bågDet är lögn
Vad alla andra än tycker
Månen
Himlen och dess stjärnor
Kommer alltid vara kvar, kommer alltid finnas där
Trots nätternas svärtaSå även kärleken, min vän
Och dom som söker efter den
Om igen, om igen
Alla hoppfulla hjärtan

Så fortsätt längta, hitta mod
Våga hoppas, våga tro
Tro på drömmar, ta ett kliv
Vält den värld du lever i
Och var en galning, var naiv
Det är det som håller oss vid liv

No chains around my feet, but I´m not free

Organisationen är ännu i sin linda och vi vet ännu inte riktigt vilket håll den här resan är på väg att ta oss. Men jag tänkte börja med en diskussion om frihet, eller mer specifikt vad det är som ska frigöras. För medan marknadsfundamentalister närmast predikar ut sitt budskap som den enda sanningen och dessutom utmålar sig som de stackars debattörerna som ingen lyssnar på så finns vi andra här och undrar: Varför är det många gånger omöjligt att fatta hållbara beslut?

Utgångspunkten är ganska enkel: Det är människorna, individerna, som ska frigöras och inte marknaden eller kapitalet. Så var ligger skillnaden? Är det här ännu ett flummigt uttalande från en okunnig vänstermänniska? Det är mycket mer än så. För med denna utgångspunkt blir struktureringen av den globala ekonomin också helt annorlunda.

Grundläggande är skillnaden mellan positiva och negativa friheter. Att inte bli hindrad från en handling, exempelvis att pissa på sin grannes staket, kategoriseras som en negativ frihet. Att slippa få sitt staket nedpissat är också en frihet som står i rakt motsatt förhållande till en negativ frihet, och kategoriseras som en positiv frihet. På samma sätt är det inte bara en frihet att få köra bil hur mycket man vill; det är också en frihet att kunna andas frisk luft i sin hemstad.

Det är också en positiv frihet att varje dag slippa bli påverkad av reklam, medan det är en negativ frihet att få göra reklam vart och hur mycket man vill. Handen upp någon som inte dagligen bli påverkad av reklam? Makten att bombardera oss med reklambudskap för att få oss att konsumera mera ligger idag naturligt nog hos de stora bolag som har pengar. Genom sin marknadsföring skapar de en känsla av behov hos individen. En känsla av otillräcklighet om vi inte har den där extra prylen. Sjävklart är det ingen som TVINGAR mig att köpa den senaste platt-tv:n, men att säga att marknaden rätt och slätt ökar min valfrihet att välja den bästa tv:n till det lägsta priset är hopplöst förenklat. Reklam skulle inte behövas om marknaden verkligen fungerade. Hade jag ett behov av att köpa den förbannade tv:n skulle jag givetvis aktivt söka upp olika återförsäljare och få information. Dessutom blir följden av nuvarande "fria" marknadssystem att de som redan har mycket pengar obönhörligen kommer att öka sin tillväxt, och därmed också sin makt över indivder.

Så vad göra? Till att börja med få bort reklampauser mitt i tv-program och placera alla tidningsannonser i en särskild del av morgontidningen så att jag aktivt kan välja att läsa eller dissa reklamen. I ett längre perspektiv: Ändra tankesätt vad frihet är! Ska vi tillåtas att var fria, tänkande ock kreativa individer eller ska vi vara individer i en fri, kreativ och manipulerande marknad?

(Tack Birger Schlaug för inspiration och tankar)