På (allmän?) anonym begäran kommer här några tankar kring dödsstraff, för mig den kanske yttersta kränkningen mot mänskligheten. Det här är historien om varför
Liksom Amnesty argumenterar jag utifrån första, tredje och tjugonionde artiklarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Artikel 1: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap."
Artikel 3 "Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet"
Artikel 29 1. Var och en har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjlig.
2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd
Med andra ord har ingen annan människa rätt, under några som helst omständigheter, att ta någon annan människas liv eftersom det är det yttersta frihetsberövandet. Jag är principetisk på den här punkten. Vår rättighet till liv får inte tas ifrån oss även om vi inte följer våra samhälleliga plikter. Visst kan man argumentera för att en människa som berövat en eller flera människors frihet genom mord ska bli av med sin egen frihet, men på vilket sätt gör hämnden skillnad? Våld föder våld. Hat föder hat. De hämndkänslor som en nära anhörig kan känna gentemot den som tagit en älskades liv hör inte samman med det mänskliga förnuftet, och den dödade människan kommer inte uppstå. Däremot tas en annan människas liv ifrån oss, helt i onödan. Jag anser däremot att en människa som med avsikt i de allra flesta falla ska ha ett mycket strängt straff, typ livstids fängelse, just eftersom denna person berövat en annan människa dess rätt till liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag håller förstås med, även om jag inte gärna stödjer mig på FNs deklaration om mänskliga rätthigheter. Mest för att jag tycker det är stundtals väldigt konstigt att anända sig av ett 50-år gammalt dokument ,ihopkrafsat i all hast, som principetisk betongvägg.
Men vi har alla rätt till liv, och vi har rätt till ett liv i frihet. Och om staten kan ta våra liv, hur fria är vi då?
(Det här är alltså på sätt och vis lika mycket maktdelnigsfilosofi som principetik)
"jag tycker det är stundtals väldigt konstigt att använda sig av ett 50-år gammalt dokument ,ihopkrafsat i all hast, som principetisk betongvägg"
Kanske, men det är samtidigt det mest spridda, sammanfattande internationella deklaration om mänskliga rättigheter och friheter som finns
Beror på hur man definerar "spridda". De mänskliga rättighterna är väl ungefär lika spridda på jorden som bibeln i Sverige...
Hursomhelst ser jag inte det som ett bra argument för att försvara ett stundtals ritkigt dåligt dokument. Vi borde kunna nöja oss med att formulera individens rätt till liv, frihet (genom frånvaro av tvång) och egendom, typ. Istället för att säga att man ska ha "rätt" till sysselsättning, betald ledighet och statsfinasierad högre utbildning (och "lägre" utbildning), samt formuleringar som att "var och en har plikter gentemot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjligt".
Låter nästan lite misstänkt likt ett socialistiskt välfärdssamhälle. Det är kankse inte den viktigaste frågan. Men i varje fall så ryser jag när jag läser sådana där skrivelser.
Skall en viss samhällsmodell påtvingas oss som en "mänsklig rättighet"?
(Det här är som sagt inte den mest brännheta problematiken på vår jord, och många skrivelser i deklarationen är förstås klockrena. Vidare ser jag problematiken med att få världens befolkning att enas kring ett nytt ramverk, men ändå...)
Tack för att ni tog upp frågan, jag vill således att ni oxå tar upp döds hjälp.
Skicka en kommentar