Ett av de större problemen med den mänskliga rasen är vår bristande förmåga att som individer tänka och handla inför framtiden. Nåväl, vi leder med största sannolikhet planetens förutseende-liga före såväl apor, ekorrar, elefanter och alla andra djur som lika populärt som felaktigt påstås vara kompetenta på det här med planering, men skall man inta något slags historiskt allvetarperspektiv är det ändå inte mycket att hänga i julgranen.
Vi köper en massa varor vi senare upptäcker att vi inte behöver och konsumerar i största allmänhet som om ingen morgondag funnes. Vi väljer varor som gör oss överflödmänniskor ännu lite rikare till förmån för sådana som skulle göra en sydamerikansk dubbelarbetares liv en aning drägligare. Vi skjuter upp till imorgon vad vi kan göra idag fast vi inte ens har någon behållning av att slötitta på den där TV-serien och vi hänger medvetet tillbaka de provade kläderna på fel ställe trots att vi mycket väl kan föreställa oss hur det skulle vara att jobba som butiksbiträde på H&M. Kort sagt är vi veritabelt usla på det här med att leva och välja som om vi förstod konsekvensen av våra handlingar.
Därför behöver vi samarbeta för att motverka den där lilla darwinistiska djävulen på högeraxeln. Människan är generellt sett varken ond eller ointelligent, däremot både bekväm och självisk. Herregud, det är ju delvis därför vi tagit oss så här långt i näringskedjan. Men vi har också en naturlig fallenhet för att fungera i sociala sammanhang och uppskatta vikten av våra medmänniskor, vilket jag tycker vi ska utnyttja. Du kommer inte att stjäla din systers godis när hela din familj ser på; de förkroppsligar allt för uppenbart din eventuella stölds konsekvenser. På samma sätt är det bra att det finns statliga och kommunala organ där människor tillsammans fattar kollektiva beslut, inom rimliga gränser naturligtvis.
Organisationen ser nämligen längre än den enskilda människan och har inget ego att ta hänsyn till. De politiska institutionerna må vara långt ifrån perfekta, men de riskerar färre ohumana och framtidsfientliga klavertramp än den frikopplade individen. Hurra för kollektivet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej Gro! Jag tycker du borde leta reda på Mutual Aid: A Factor of Evolution, eller Inbördes hjälp som den heter på svenska, av Peter (Pjotr) Kropotkin för intressant läsning om altruistiskt beteende hos icke-mänskliga djur. (Oj, det där lät ju inte alls torrt...) Det är dessutom den första boken som tog upp ämnet, nästan hundra år innan tanken slagit igenom på allvar. Då som nu så är det socialdarwinisterna som är de polemiska motståndarna.
Roligt är också att Kropotkin var fursteson, anarkist och tillika geolog som var ute på den sibiriska tundran och tittade på typ lämlar (samtidigt som han skrev om den asiatiska kartan) när han fick de här idéerna. Fast boken skrevs när han levde i exil i England.
Smaka på det här lix:
In the animal world we have seen that the vast majority of species live in societies, and that they find in association the best arms for the struggle for life: understood, of course, in its wide Darwinian sense -- not as a struggle for the sheer means of existence, but as a struggle against all natural conditions unfavourable to the species. The animal species, in which individual struggle has been reduced to its narrowest limits, and the practice of mutual aid has attained the greatest development, are invariably the most numerous, the most prosperous, and the most open to further progress. The mutual protection which is obtained in this case, the possibility of attaining old age and of accumulating experience, the higher intellectual development, and the further growth of sociable habits, secure the maintenance of the species, its extension, and its further progressive evolution. The unsociable species, on the contrary, are doomed to decay.
– Peter Kropotkin, Mutual Aid: A Factor of Evolution (1902), Conclusion.
Du skriver om småsaker för att förbättra vardagen för de som finns runt omkring oss, för oss själva. Du skriver om att inte skjuta upp saker, om att inte hänga klädesplagg fel i H&M- butikerna. ...jag kan inte låta bli att tänka på vilket samhälle vi skulle leva i om det vore så. Ett samhälle där alla ska göra allt rätt, vara perfekta?
Jag kanske överdriver i min tolkning, men jag vill slötitta på kassa tvserier, då detta hjälper mig psykiskt att slappna av och förbereda mig för ytterliggare en dag. Jag vill hänga klädesplaggen fel inne i H&M och jag bryr min inte om kassörskerna då deras jobb är att tjäna mig som kund. (Säger inte att det är rätt, men det är min frihet att få ha det egna valet)
- Det är de små sakerna, de små friheterna och valen, som gör min vardag.
Någonstans handlar det för mig om respekt mot mina medmänniskor. Som fri människa finner åtminstone jag inget nöje i att försvåra för butiksbiträdet. Ska jag vara ärlig så finner jag inget nöje i att handla på H&M överhuvudtaget eftersom jag lider av sjukdomstillståndet utshoppad (kommer åter till detta...) Men jag håller också med maggie om att det är i min frihet att, om jag vill, få slötitta på en såpa och äta 1 liter glass samtidigt, så länge jag har en möjlighet att också välja bort det.
Kära vänner, ni får slötitta på TV precis hur mycket ni vill! Exemplet var blott och bart en illustration av att människor inte alltid handlar efter vad som vore bäst i längeden och ett större perspektiv.
Och Maggie, vad gör man med folk som tycker att de har rätt att göra precis vad de vill med andra människor, för att dessa människor är exempelvis underordnade dem själva? Det finns föräldrar som tycker att deras döttrar är till för dem att förgripa sig på, det finns folk som tycker att de har rätt att slänga hur mycket skit som helst på vår planet. Man kan inte räkna med att alla har samm värderingar som en själv. Var drar du gränsen? Hur långt är det okej att "inte bry sig"?
Lyft blicken.
Skicka en kommentar