Klimatfrågan är het, bokstavligt talat. Men är den globala uppvärmningen själva problemet eller finns det mer djupgående förklaringar som gör klimatförändringarna till symptomet snarare än sjukdomen? Jag kommer här argumentera för det senare med en genomgång av några ytterst grundläggande ekologiska-filosofiska principer
Till att börja med: Vi har en planet. Den heter Jorden, eller Tellus om ni föredrar det. Planeten har en drivande motor som förser den med ny energi. Den kallas oftast för solen. Solen är den enda källa som förser jorden med energi. Energin kan på jorden förvandlas till materia, liksom materia kan förvandlas till energi. Med andra ord, energi kan varken skapas eller försöras, bara omvandlas i olika former. Det var termodynamikens första lag. Men om energin inte kan förstöras, varför har vi då inte oändligt tillgång av den? Jo, för att entropin i ett öpet termodynamiskt system som jorden alltid ökar. Entropi kan enkelt förklaras som ordning av energi. När vi använder energi ökar alltså oordningen, energikvaliteten minskar och därmed också dess nytta för oss som lever här. Resultatet blir i förlängningen att vi på vår planet har en begränsad mängd resurser relativt till vilken tidseriod vi avser. Begreppet icke förnybar resurs kan rent teoretiskt sägas vara felaktigt eftersom alla resurser är förnybara. Dock har många naturresurser en bildningstid på flera miljoner år, varför de rent praktiskt är icke förnybara ur ett rent mänskligt perspektiv.
På jorden lever alltså arten Homo Sapiens Sapiens, kanske mera känd som Människan. Under den allra största delen av människan ungefär 40000 år långa historia har vi varit väldigt få som haft tillgång till väldigt stora kvantiteter naturresurser, relativt sett till hur många vi är. Inte heller hade vi några större problem med de restprodukter som vi lämnade efter oss, mer än på en lokal skala (en sjö som blev skitig eller en skog som höggs ned). Faktum är att vi faktiskt inte överskred miljardstrecket i antalet invånare på planeten jorden förrän ungefär 200 år sedan. Då inträffade något. Den industriella revolutionen, som medförde en ekonomisk och social utveckling av aldrig tidigare skådat slag. Sjukdomarna minskade, den materiella levnadsstandarden ökade och medellivslängden likaså. Runt år 2000 blev vi fler än 6 miljarder människor. Men jorden är fortfarande lika stor och har fortfarande tillgång till ett lika stort kapital av naturresurser. Eller, nej förresten. Tillgången till naturresurser har minskat drastiskt jämfört med för 200 år sedan eftersom vi inte förrän nu så sakta börjar inse begränsningen i vårt termodynamiska system.
Ett stort antal människor måste alltså samsas om en begränsad mängd resurser. Därom borde inte finnas något tvivel, det är egentligen ett ickeideologiskt konstaterande. Resurserna ska dessutom inte bara räcka till den generation som lever nu, utan även till våra barn, barnbarn och förhoppningsvis många, många generationer som kommer därefter. För att kunna göra det måste vi alltså ställa om från vad jag vill kalla det linjära samhället till kretsloppssamhället. Istället för att använda resurser från vaggan till graven så måste vi i allt större utsträckning börja använda resurser som går från vaggan till vaggan. På ren svenska, resurser som är förnybara inom ett för oss människor relevant tidsperspektiv. Ett problem är dock att möjligheterna att använda dessa förnybara resurser är begränsade, eftersom vår teknik för att ta hand om dessa är ineffektiv jämfört med icke förnybara resurser som fossila bränslen och kärnkraft. Om vi någonsin kommer finna energikällor som är lika effektiva som dessa två är egentligen omöjligt att svara på och är en djupt idelologisk fråga. Personligen tror jag att det kan bli svårt, åtminstone inom det närmaste århundradet, men oavsett vilken tilltro till tekniken man har så kan det konstateras att vi idag inte har den teknik tillgänglig som skulle behövas.
Men behövas för vad? För att alla 6 miljarder människor ska kunna leva på samma materiella nivå som vi här i Sverige? Eller som i USA? För ännu ett ickeideologiskt konstaterande måste väl vara att alla människor, oavsett nationalitet, inte kan nekas tillgång till samma levnadsstandard som vi i väst om vi ska leva kvar på densamma, eller till och med öka den som målet med ekonomisk tillväxt är. Samtidigt så fortsätter befolkningen att öka. Någonstans går inte ekvationen ihop. Någonstans finns det ett systemfel
torsdag 21 augusti 2008
måndag 18 augusti 2008
To Be Free
Freedom.
Oh, thy beauty is as blooming and delightful as the summer of yore.
Frihet. Att vara fri. Att genom sin egna vilja, endast, fatta beslut. Att ha val och möjligheter till oändligheten. Utan någon maktposition eller tvångshandlingar. Nej, hand i hand, sida vid sida, tillsammans med sina medmänniskor, leva på sina egna vilkor.
Att vara fri är en tolkningsfråga, absolut. För varje individ innebär det olika saker beroende på vad man värdesätter som viktigast. Vilket fall som helst vill vi främja lyckan bland oss, runt oss, i oss. Att göra detta är en fråga som kan vara näst intill omöjlig att svara på, då begreppet är mycket svävande.
Jobbet är en stor del av våra liv, här spenderar vi många timmar per dag och det är detta vi livnär oss genom. En stor del av våran personlighet präglas av just detta och när man sätter "labels" på sina nära har deras arbetssituation en stor del i utformandet av det. Att presentera någon, att presentera sig själv... jobbet har en viktig roll i vem man är.
Jag kan dock inte se detta, jag kan inte njuta av mitt arbete så mycket att jag vill förmedla detta vidare till mina lyssnare. Jag vill inte heller presentera mig som en "kock", "snickare", "musikalartist, what ever, för jag vill inte att det ska prägla vem jag är. Jag vill se mig själv som en människa som inte är beroende av sitt arbete när jag inte utför det, jag vill inte att andra ska se mig som det jag jobbar med. - Det känns opersonligt, tråkigt och döljande.
Med detta vill jag säga att mitt arbete absolut inte finns med på min "lyckomätare " i livet, självklart finns det i mina tankar och jag skulle inte klara av ett liv där jag jobbar som något jag absolut inte vill. Men jag menar att allt annat runt omkring är så mycket viktigare för att uppnå en positiv och fridfull, lycklig, sinnesstämmning. Ett jobb är trots allt just ett jobb, något jobbigt, som man måste utföra för att kunna unna sig själv lyckan.
Att ge mig möjligheten till en 30-timmarsvecka istället för det nuvarande läget skulle vara något som skulle uppskattas oerhört. Jag vet inte om jag skulle acceptera erbjudandet men jag skulle se det som ett steg framåt i samhället. Det skulle kännas som att folket blir sedda, att de ges valmöjligheter. Arbetarnas liv är deras eget och ingen borde ha rätten att bestämma hur de ska forma det.
En minskad arbetsdag skulle innebära mer fritid. Fritid att spendera med de nära och kära, att syssla med det man vill. Jag tror även att det skulle förebygga flera deppretioner, utbrändheter och uppstressingar som ens arbete skapar. Jag tror verkligen att människan skulle må bättre av det, psykiskt och fysiskt.
Problemet är pengar. Pengar, pengar, pengar. Vårat samhälle kräver att man har dem, och mycket av dem dessutom. Mycket skulle behöva ändras på för att förbättra våran situation och jag tycker mig se att vi har kört fast i våra spår. Nått nytänkande behövs och en stor förändring är mycket mer än välkommnande från min sida. Tänket som råder bland våra makthavare är just makt, även pengar och sin egna välfärd och allt präglas av hur samhället HAR sett ut och hur det HAR utvecklats. Att ändra på såpass mycket som borde justeras är en enorm risk, inte bara för honom/henne som seriöst kläcker idén utan även för folket. Trygghet är en viktig fråga, alla vill känna säkerhet i sin regering och jämtemot de högre satta. - Men va fan, flip the coin!
Här flyger jag iväg, tillbaka till ämnet. - Arbetstimmarna.
Jag röstar för att ge folket den egna valmöjligheten, att de får jobba de timmar de anser sig själva behöva eller klara av. Arbetsgivarens uppdrag är ändå att vara arbetsgivare. -Bygg upp scheman, anställ de som behövs och arbeta upp företaget kring de arbetandes vilja och åsikter.
Jag anser dock inte att man borde få arbeta så mycket som man vill, om det är utom mänskliga gränser. Psykiskt kan man inte klara av att jobba dygnet runt, att jobba i flera dagar i streck, att sluta sent och börja igen tidigt nästa morgon o.s.v. För att värna om sina medmänniskors hälsa borde inte detta vara tillåtet. ...Samtidigt när jag skriver detta kan jag inte låta bli att tänka att det är upp till var och en att förstå vad man är kapabel till och inte. Girigheten kanske är för stor hos vissa och medför att man utnyttjar det nya "välj-själv-hur-många-timmar-du-vill-jobba-systemet". -Men gör dina misstag och lär dig utefter dem. Att fatta fel beslut kan vara förödande för personen i fråga, men då hjälps den upp igen och har mognat och fått erfarenhet av sin dumdristighet.
Let us improve this wackoworld, mates!
Oh, thy beauty is as blooming and delightful as the summer of yore.
Frihet. Att vara fri. Att genom sin egna vilja, endast, fatta beslut. Att ha val och möjligheter till oändligheten. Utan någon maktposition eller tvångshandlingar. Nej, hand i hand, sida vid sida, tillsammans med sina medmänniskor, leva på sina egna vilkor.
Att vara fri är en tolkningsfråga, absolut. För varje individ innebär det olika saker beroende på vad man värdesätter som viktigast. Vilket fall som helst vill vi främja lyckan bland oss, runt oss, i oss. Att göra detta är en fråga som kan vara näst intill omöjlig att svara på, då begreppet är mycket svävande.
Jobbet är en stor del av våra liv, här spenderar vi många timmar per dag och det är detta vi livnär oss genom. En stor del av våran personlighet präglas av just detta och när man sätter "labels" på sina nära har deras arbetssituation en stor del i utformandet av det. Att presentera någon, att presentera sig själv... jobbet har en viktig roll i vem man är.
Jag kan dock inte se detta, jag kan inte njuta av mitt arbete så mycket att jag vill förmedla detta vidare till mina lyssnare. Jag vill inte heller presentera mig som en "kock", "snickare", "musikalartist, what ever, för jag vill inte att det ska prägla vem jag är. Jag vill se mig själv som en människa som inte är beroende av sitt arbete när jag inte utför det, jag vill inte att andra ska se mig som det jag jobbar med. - Det känns opersonligt, tråkigt och döljande.
Med detta vill jag säga att mitt arbete absolut inte finns med på min "lyckomätare " i livet, självklart finns det i mina tankar och jag skulle inte klara av ett liv där jag jobbar som något jag absolut inte vill. Men jag menar att allt annat runt omkring är så mycket viktigare för att uppnå en positiv och fridfull, lycklig, sinnesstämmning. Ett jobb är trots allt just ett jobb, något jobbigt, som man måste utföra för att kunna unna sig själv lyckan.
Att ge mig möjligheten till en 30-timmarsvecka istället för det nuvarande läget skulle vara något som skulle uppskattas oerhört. Jag vet inte om jag skulle acceptera erbjudandet men jag skulle se det som ett steg framåt i samhället. Det skulle kännas som att folket blir sedda, att de ges valmöjligheter. Arbetarnas liv är deras eget och ingen borde ha rätten att bestämma hur de ska forma det.
En minskad arbetsdag skulle innebära mer fritid. Fritid att spendera med de nära och kära, att syssla med det man vill. Jag tror även att det skulle förebygga flera deppretioner, utbrändheter och uppstressingar som ens arbete skapar. Jag tror verkligen att människan skulle må bättre av det, psykiskt och fysiskt.
Problemet är pengar. Pengar, pengar, pengar. Vårat samhälle kräver att man har dem, och mycket av dem dessutom. Mycket skulle behöva ändras på för att förbättra våran situation och jag tycker mig se att vi har kört fast i våra spår. Nått nytänkande behövs och en stor förändring är mycket mer än välkommnande från min sida. Tänket som råder bland våra makthavare är just makt, även pengar och sin egna välfärd och allt präglas av hur samhället HAR sett ut och hur det HAR utvecklats. Att ändra på såpass mycket som borde justeras är en enorm risk, inte bara för honom/henne som seriöst kläcker idén utan även för folket. Trygghet är en viktig fråga, alla vill känna säkerhet i sin regering och jämtemot de högre satta. - Men va fan, flip the coin!
Här flyger jag iväg, tillbaka till ämnet. - Arbetstimmarna.
Jag röstar för att ge folket den egna valmöjligheten, att de får jobba de timmar de anser sig själva behöva eller klara av. Arbetsgivarens uppdrag är ändå att vara arbetsgivare. -Bygg upp scheman, anställ de som behövs och arbeta upp företaget kring de arbetandes vilja och åsikter.
Jag anser dock inte att man borde få arbeta så mycket som man vill, om det är utom mänskliga gränser. Psykiskt kan man inte klara av att jobba dygnet runt, att jobba i flera dagar i streck, att sluta sent och börja igen tidigt nästa morgon o.s.v. För att värna om sina medmänniskors hälsa borde inte detta vara tillåtet. ...Samtidigt när jag skriver detta kan jag inte låta bli att tänka att det är upp till var och en att förstå vad man är kapabel till och inte. Girigheten kanske är för stor hos vissa och medför att man utnyttjar det nya "välj-själv-hur-många-timmar-du-vill-jobba-systemet". -Men gör dina misstag och lär dig utefter dem. Att fatta fel beslut kan vara förödande för personen i fråga, men då hjälps den upp igen och har mognat och fått erfarenhet av sin dumdristighet.
Let us improve this wackoworld, mates!
tisdag 12 augusti 2008
Tid att leva. Tid att älska.
Vad är meningen med livet? Denna ständigt djupt existensiella fråga som förmodligen varje människa någon gång behandlat och försökt besvara. Det här inlägget har inte till syfte att försöka knäcka svaret på frågan. Såklart. För mig är det omöjligt eftersom jag anser att varje människa måste finna sin egen mening. Jag vill bara ge perspektiv på det vi gör och de vi är. Så.
Våra arbeten tar idag upp större delen av vår lediga tid. För många människor innebär vardagen att vara på jobbet mellan åtta och fem. Sen åker vi hem. Kanske åker vi och handlar på vägen, eller hämtar upp barnen på dagis. Kanske är vi bara så trötta att vi somnar i soffan, knall och fall. Nästa dag, likadant. Och nästa igen. Och igen. Kan jobbet vara den viktigaste meningen med livet för så många människor?
Det finns ingenting som säger att vi måste jobba så mycket som vi gör. Eller jo. Det är nödvändigt om vi ska leva på den materiella standard, eller högre, som vi gör idag. Men gör pengar och prylar oss verkligen lyckligare? Alltmer forskning visar att människorna i nationer med en årlig BNP på över 10000-14000USD/capita inte blivit lyckligare, snarare tvärtom. Den materiella tillskottet verkar svara upp mot individers kortvariga maximer. Däremot verkar inte lyckokänslan över de nya prylarna stanna kvar särskilt länge, eller nå särskilt djupt. Det verkar behövas något annat. Jag kanske är en udda varelse som inte passar in i 2000-talet, men det som gör mig hel är att få umgås med vänner och familj. Att hitta på saker ihop och att utöva mina fritidsintressen. Att träffa nya människor. Till exempel.
En undersökning av Christer Sanne har visat att hälften av Sveriges befolkning skulle vilja jobba mindre om de fick möjlighet. Att jobba 30 eller 35 timmar i veckan istället för fyrtio skulle drastiskt förändra vårt levnadsmönster. Vi skulle få ett mindre lönekuvert. Vi skulle också ha mer tid att umgås. Och med tidigare nämnda resonemang så borde det vara ganska självklart vilket som är det bästa alternativet. En del skulle kunna jobba en eller två timmar mindre varje dag. Andra kanske skulle jobba 4 dagar i veckan och ha en ledig fredag. Rimligtvis borde också arbetslösheten minska eftersom fler människor skulle komma i arbete. Det minskade ekonomiska utrymmet skulle också minska konsumtionen, vilket ger mycket positiva miljöeffekter. Kanske den mest effektiva av dom alla, eftersom jag tror att framförallt slöseriet och överkonsumtion skulle minska först och mest.
Undersökningen kan dock också tolkas på ett annat sätt: Hälften av Sveriges befolkning vill inte jobba mindre. Ingen ska givetvis heller tvinga dom till det. Vi är alla olika. En del finner mycket tillfredsställelse i sitt jobb och känner mål och mening i det. Andra har kanske inte ett så väl utbyggt socialt kontaktnät utanför arbetet och skulle kanske bara känna sig mer vilsna och ensamma med mer fri tid. Ytterligare några kanske faktiskt blir verkligt lyckliga av att kunna köpa sina prylar, även om det är min fasta övertygelse att de är betydligt färre än vad de själva tror.
Summan av allt måste bli att det borde vara en rättighet för alla som vill att kunna jobba nedåt 30 timmar i veckan. Då handlar det om både valfrihet och frihet. Bort från tvångets era och in i någonting annat. Och allt vi egentligen behöver göra är att fråga oss själva varför vi egentligen gör saker och ting innan vi frågat oss om det gör oss lyckligare. Om det ger oss mer kärlek.
Hippie. So be it.
Våra arbeten tar idag upp större delen av vår lediga tid. För många människor innebär vardagen att vara på jobbet mellan åtta och fem. Sen åker vi hem. Kanske åker vi och handlar på vägen, eller hämtar upp barnen på dagis. Kanske är vi bara så trötta att vi somnar i soffan, knall och fall. Nästa dag, likadant. Och nästa igen. Och igen. Kan jobbet vara den viktigaste meningen med livet för så många människor?
Det finns ingenting som säger att vi måste jobba så mycket som vi gör. Eller jo. Det är nödvändigt om vi ska leva på den materiella standard, eller högre, som vi gör idag. Men gör pengar och prylar oss verkligen lyckligare? Alltmer forskning visar att människorna i nationer med en årlig BNP på över 10000-14000USD/capita inte blivit lyckligare, snarare tvärtom. Den materiella tillskottet verkar svara upp mot individers kortvariga maximer. Däremot verkar inte lyckokänslan över de nya prylarna stanna kvar särskilt länge, eller nå särskilt djupt. Det verkar behövas något annat. Jag kanske är en udda varelse som inte passar in i 2000-talet, men det som gör mig hel är att få umgås med vänner och familj. Att hitta på saker ihop och att utöva mina fritidsintressen. Att träffa nya människor. Till exempel.
En undersökning av Christer Sanne har visat att hälften av Sveriges befolkning skulle vilja jobba mindre om de fick möjlighet. Att jobba 30 eller 35 timmar i veckan istället för fyrtio skulle drastiskt förändra vårt levnadsmönster. Vi skulle få ett mindre lönekuvert. Vi skulle också ha mer tid att umgås. Och med tidigare nämnda resonemang så borde det vara ganska självklart vilket som är det bästa alternativet. En del skulle kunna jobba en eller två timmar mindre varje dag. Andra kanske skulle jobba 4 dagar i veckan och ha en ledig fredag. Rimligtvis borde också arbetslösheten minska eftersom fler människor skulle komma i arbete. Det minskade ekonomiska utrymmet skulle också minska konsumtionen, vilket ger mycket positiva miljöeffekter. Kanske den mest effektiva av dom alla, eftersom jag tror att framförallt slöseriet och överkonsumtion skulle minska först och mest.
Undersökningen kan dock också tolkas på ett annat sätt: Hälften av Sveriges befolkning vill inte jobba mindre. Ingen ska givetvis heller tvinga dom till det. Vi är alla olika. En del finner mycket tillfredsställelse i sitt jobb och känner mål och mening i det. Andra har kanske inte ett så väl utbyggt socialt kontaktnät utanför arbetet och skulle kanske bara känna sig mer vilsna och ensamma med mer fri tid. Ytterligare några kanske faktiskt blir verkligt lyckliga av att kunna köpa sina prylar, även om det är min fasta övertygelse att de är betydligt färre än vad de själva tror.
Summan av allt måste bli att det borde vara en rättighet för alla som vill att kunna jobba nedåt 30 timmar i veckan. Då handlar det om både valfrihet och frihet. Bort från tvångets era och in i någonting annat. Och allt vi egentligen behöver göra är att fråga oss själva varför vi egentligen gör saker och ting innan vi frågat oss om det gör oss lyckligare. Om det ger oss mer kärlek.
Hippie. So be it.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)