Vad är meningen med livet? Denna ständigt djupt existensiella fråga som förmodligen varje människa någon gång behandlat och försökt besvara. Det här inlägget har inte till syfte att försöka knäcka svaret på frågan. Såklart. För mig är det omöjligt eftersom jag anser att varje människa måste finna sin egen mening. Jag vill bara ge perspektiv på det vi gör och de vi är. Så.
Våra arbeten tar idag upp större delen av vår lediga tid. För många människor innebär vardagen att vara på jobbet mellan åtta och fem. Sen åker vi hem. Kanske åker vi och handlar på vägen, eller hämtar upp barnen på dagis. Kanske är vi bara så trötta att vi somnar i soffan, knall och fall. Nästa dag, likadant. Och nästa igen. Och igen. Kan jobbet vara den viktigaste meningen med livet för så många människor?
Det finns ingenting som säger att vi måste jobba så mycket som vi gör. Eller jo. Det är nödvändigt om vi ska leva på den materiella standard, eller högre, som vi gör idag. Men gör pengar och prylar oss verkligen lyckligare? Alltmer forskning visar att människorna i nationer med en årlig BNP på över 10000-14000USD/capita inte blivit lyckligare, snarare tvärtom. Den materiella tillskottet verkar svara upp mot individers kortvariga maximer. Däremot verkar inte lyckokänslan över de nya prylarna stanna kvar särskilt länge, eller nå särskilt djupt. Det verkar behövas något annat. Jag kanske är en udda varelse som inte passar in i 2000-talet, men det som gör mig hel är att få umgås med vänner och familj. Att hitta på saker ihop och att utöva mina fritidsintressen. Att träffa nya människor. Till exempel.
En undersökning av Christer Sanne har visat att hälften av Sveriges befolkning skulle vilja jobba mindre om de fick möjlighet. Att jobba 30 eller 35 timmar i veckan istället för fyrtio skulle drastiskt förändra vårt levnadsmönster. Vi skulle få ett mindre lönekuvert. Vi skulle också ha mer tid att umgås. Och med tidigare nämnda resonemang så borde det vara ganska självklart vilket som är det bästa alternativet. En del skulle kunna jobba en eller två timmar mindre varje dag. Andra kanske skulle jobba 4 dagar i veckan och ha en ledig fredag. Rimligtvis borde också arbetslösheten minska eftersom fler människor skulle komma i arbete. Det minskade ekonomiska utrymmet skulle också minska konsumtionen, vilket ger mycket positiva miljöeffekter. Kanske den mest effektiva av dom alla, eftersom jag tror att framförallt slöseriet och överkonsumtion skulle minska först och mest.
Undersökningen kan dock också tolkas på ett annat sätt: Hälften av Sveriges befolkning vill inte jobba mindre. Ingen ska givetvis heller tvinga dom till det. Vi är alla olika. En del finner mycket tillfredsställelse i sitt jobb och känner mål och mening i det. Andra har kanske inte ett så väl utbyggt socialt kontaktnät utanför arbetet och skulle kanske bara känna sig mer vilsna och ensamma med mer fri tid. Ytterligare några kanske faktiskt blir verkligt lyckliga av att kunna köpa sina prylar, även om det är min fasta övertygelse att de är betydligt färre än vad de själva tror.
Summan av allt måste bli att det borde vara en rättighet för alla som vill att kunna jobba nedåt 30 timmar i veckan. Då handlar det om både valfrihet och frihet. Bort från tvångets era och in i någonting annat. Och allt vi egentligen behöver göra är att fråga oss själva varför vi egentligen gör saker och ting innan vi frågat oss om det gör oss lyckligare. Om det ger oss mer kärlek.
Hippie. So be it.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Couldn't agree with you more. Att engagera sig såpass mycket i sitt arbete som vi trots allt gör då detta upptar större delen av våran vakna tid är fel. Att väredesätta sitt arbete är naturligtvis en positiv sak men inte alls det överhuvudtaget som borde ligga längst upp på listan.
- Man ska inte prioritera sitt arbete, det är inte sann lycka. Att leta efter lycka, kärlek och allt viktigt för varje individ borde vara en självklarhet och då ska inte ens arbete ta upp så mycket tid att detta blir bortlagt.
Mänsklighetens sanna önskningar om hur livet ska utvecklas glömms bort och man tänker på att överleva sitt liv istället för att leva det.
- Make love, not war.
Att lycka inte kan köpas för pengar stämmer inte. Länder med hög BNP är typiskt mer lyckliga än andra länder. I synnerhet är det så att lycka hänger ihop med tillväxt. Om vi hela tiden upplever att vi har mer rikedom att hämta i framtiden, och att våra barn kommer ha en högre materiell standard än vi själva, inger detta hopp, något som är av avgörande vikt för den upplevda lyckan.
Se exemepelvis:
"On the contrary, in most Western countries where we have surveys since 1975, happiness has increased. [5] Yes there are diminishing returns, but even at our standard of living, people do get happier when our societies grow richer, albeit at a slower rate. Japan seems to be the exception, not the rule. "
(Japan är ett av få länder där den upplevda lyckan inte korrelerat med BNP)
http://www.cis.org.au/Policy/spring05/polspr05-2.htm
Bror, jag tycker du gör en intressant frihetlig reflektion när du resonerar kring att det faktiskt finns männsikor som VILL jobba mycket, av olika anlendningar. Men det rimmar förstås illa med att du i nästa andetag vill tvinga på folk 30 timmars arbetsdag. Om det rör sig om en frivvillig arbetsmarknadsreform, där man har rätt att jobba mer om man vill, är det förstås bättre tänkt. Men fortfarande dåligt.
Sen är det här egentligen ännu en "icke-fråga". Som du själv så klokt skriver kan vi inte, ska vi inte sätta, upp folks livsmenigar för dem. Allt sådant måste naturligtvis få ske på frivillig basis, genom fria utbyten människor emellan där folk som inte vill jobba så mycket går till arbetsgivare som inte själva drabbas, exemeplvis i form av att de själva måste jobba övertid för att få det att gå runt p.g.a att anställda har rätt till x timmars arbetsdag.
För jakten på lycka är individens, och inte statens. Någonstans är vi överens om det här men ändå verkar det som du vill använda statliga tvångsmedel. Eller är det något jag har missat?
Sen är det där med minskad arbetslöshet genom kortare arbetsdag tyvärr inte riktigt. Jämför det med att man istället för att gräva med grävmaskiner låter folk gräva med spadar för att få "jobb över". Den sammanlagda summan jobb blir i båda fall mindre och leder på intet sätt till minskad arbetslöshet. Denna beror nämligen först och främst på helt andra faktorer.
Svar: Det finns även gott om undersökningar (se exempelvis Robert Costanzas tal "The real econommy" som finns i en sammanfattad form på Cogitos hemsida) som visar att människor inte blir lyckligare i länder där BNP överstiger 10000-14000 USD/år. Som vanligt finns det belägg för båda sidors argumentation och därför är det för mig fel, och till viss del också ett typiskt högeruttalande, att säga att det inte stämmer. Verkligheten är inte svartvit och till sist borde det i det här fallet avgörande faktorn vara hur vi alla definierar lycka.
Sedan är det synd att du missar hela budskapet. Jag vill fortfarande inte tvinga på folk någonting. Däremot tycker jag att det är tvingande om människor som vill jobba mindre till reducerad lön inte tillåts göra det. Om du har missat det så är frihetsbegreppet oerhört centralt för mig. Det är bl.a. därför som jag är medlem i Amnesty. Du argumenterar inte särskilt övertygande när du skriver att "Om det rör sig om en frivillig arbetsmarknadsreform, där man har rätt att jobba mer om man vill, är det förstås bättre tänkt. Men fortfarande dåligt." Varför är det dåligt? Och varför är det en rättighet att få jobba MER men inte mindre??
De som kan sägas utsättas för tvång i det här fallet är företagsledningar, som i sin tur inte längre kan strikt bestämma hur många timmar deras underordnade ska arbeta. Om du tycker att denna negativa frihet är viktigare än de anställdas positiva frihet att återfå makten över tiden i sina liv så är det kanske där vi skiljer oss åt? Du bör läsa på om positiva respektive negativa friheter, skillnaden mellan dom och reflektera över hur de kan ställas och balanseras mot varandra. Där ligger för mig skillnaden mellan att vara frihetlig och att vara liberal.
Tja, jag tycker förstås argumentet "man blir inte lyckligare över en viss BNP" blivit ordentligt vederlagt och det gäller bara att kolla fakta från båda sidor för att se det. Sen tycker jag förstås du verkar lika övertygad som jag, men om motsatsen.
Inställningen att vi inte kan veta säkert passar mig bra för det mesta, så även här, dock. Det leder nämligen till slutsaten att vi måste låta människor göra som de vill. Eftersom vi inte kan veta bättre åt dem.
Sen är det ingen "rättighet" att få jobba varken mer eller mindre. Du kan inte gå till mig eller någon annan och KRÄVA arbete. Arbetet som sådant är en frivillig överenskommelse mellan arbetare och den som anställer. Take it or leave it. Tänk dig själv hur absurt det skulle bli, både principeelt och praktiskt, om du kunde gå till första bästa småföretagare och tvinga på dig en anställning. (här är vi nog överens).
På samma sätt bör man inte kunna tvinga på sig kortare arbetsdag, inte ens för sänkt lön. Småföretagaren ifråga behöver kankse någon som jobbar 40h/vecka för själv kunna ha en tillstymellse till egen fritid. Passar inte hans eller hennes krav får du söka dig någon annastns och han/hon får söka ny arbetskraft.
Det är lätt att kräva saker för sig, och andra i liknande situation som sig själv. Men reglerinar som gynnar någon får alltid konsekvenser för någon annan. Minns du när du ansåg dig ha "rätt" till reklamfri eurosport? Samma sak där, någon annan får stå för notan, för att du ska uppleva dig som "fri". Allt sådant är tvång, inte frihetlighet.
Hoppsansa, här slänger jag mig in i diskutionen.
Vill kommentera eran så kallad lycka. Hur ni refererar till olika länder, hur lyckan baseras eller inte baseras på deras BNP. Olika mätningar av lycka, vem är lyckligast? Det känns lite som att gräva sig för djupt in i faktan, att inte se verkligeheten i ögonen. Hur kan man svart på vitt säga vem som är lyckligast? Och hur definerar man lycka?
Alla individer värdesätter olika saker högst, definerar ordet "lycka" på olika sätt. Om man ska vara vetenskapligt lagd kan man poängtera att hjärnans endorfiner släpps ut i kroppen för belöning vilket ger en berusning för alla sinnen, en s.k. lycka. Alla varelser fungerar på olika sätt när det gäller detta och kroppen belönas av olika anledningar. Ingen har samma funktioner. - Jag kan endast mäta min egen lycka, då bara jag kan känna den.
Angående arbetssitationen då frågan är om man ska ha rättighet att välja sina timmar per vecka. Allting är en fråga om pengar, om flera anställda på samma företag inte vill ha 8-timmarsdagar, utan mindre, behövs mer personal anställas för att få ihop företaget. Att anställa ytterliggare kraft kostar, som ni vet, just pengar. Vilket företagena självklart inte vill lägga ut, de arbetar trots allt för att hela tiden gå med vinst. Att göra en sån här lagändring som skulle göra detta tillåtet vore kanske förödande för en del företag.
Jag ser, personligen, det här som ett problem. Jag uppskattar inte tänket som råder, även om det är förståeligt. Jag anser att varje människa ska vara fri i sig själv och få göra sina egna val, se sina möjligheter och förstå vad som är bäst för sig själv. Vill påpeka att jag inte vill INFÖRSKAFFA 30-timmarsveckor, då detta skulle bli som ett tvång för arbetaren vilket inte skulle uppskattas av dem. INTE frihet. Valmöjligheterna borde utvidgas, förslag borde strömma in i den nya regeringen, men icke. Tänk på den stora pengaförlusten, mina vänner. Men kan verkligen pengar köpa lycka? - Till viss del, ja. Men resten? - En illusion skapad av samhällets invånare.
Maggie: Givetvis kostar det mer pengar att anställa fler. Med dagens skattesystem vill säga. För att möjliggöra så borde givetvis arbetsgivaravgiften sänkas så att företag har råd att att anställa fler. Skatten borde istället höjas på skadliga förehavanden, som exempelvis koldioxidutsläpp, miljögifter, alkohol, tobak med mera.
Mats kommentar om att låta fler arbeta med spade är på så låg nivå att jag egentligen inte ens finner den värd att kommentera, men snarare bör väl kvaliteten på arbetet som ska utföras stiga om människor inte känner sig utbrända och motvilliga till sitt arbete? Jag vet inte om jag uttrycker mig otydligt, men jag ser det som en rättighet att ha en möjlighet att arbeta mindre om man så vill till reducerad lön. Jag ser inte tvånget i det, men i din argumentation verkar det lite som du tycker att arbetsgivarens frihet att kunna bestämma hur mycket en anställd ska jobba är viktigare än individens frihet att kunna ha mer tid med de man älskar. Visst kan man säga att "duger det inte så får du hitta ett bättre jobb". Problemet är att människor i många fall inte har något val, eftersom arbetsmarknaden och även det i många fall råkapitalistiska samhället är uppbyggt som det är. Och var är friheten då? Givetvis kan jag inte säga att "du ska anställa mig", men däremot "okej, du vill anställa mig. Om du vill att jag ska arbeta hos dig så vill jag jobba så och så många timmar. Det har jag en lagstadgad rätt till." En intresssant fråga: Tycker du att det är fel att det finns lagstadgat att man inte får arbeta hur många timmar i sträck som helst? Att man har rätt till semester och till en viss minimilön?
Din fortsatt oerhört förenklade världsbild ger mig skrämselhicka. GAFFEL:s medlemmar ger mig framtidshopp.
Maggie, vi verkar vara överens om det mesta. Sen har du nog rätt i att man inte ska dra för stora växlar på något forskningsresultat angåeende lycka. Det här forsknigsfältet är vad jag vet relativt ungt och dras med stora metodproblem, i mitt tycke. Hur tar man hänsyn till att det är fint väder ute, något som ju säkerligen ökar folks välbefinnande? Jag tycker förstås oavsett detta att trenden pekar åt att BNP faktiskt höjer lyckan.
Men bästa inställningen är och förblir, förstås, att människor får sköta sådant här själva.
Mikael, exemeplet med spade är väl rätt logiskt? Egentligen? Båda vägar leder till att mindre blir gjort, och ingetdera leder till lägre arbetslöshet. Läs på så får du se. (Eller titta bara på exemepel där man har lägre arbetsdagar, typ Frankrike och se att arbetslöshetetn inte är lägre.Tvärtom). Några effekter av att man jobbar effektivare, eller blir mindre utbränd och därför jobbar bättre, har man på det stora hela inte funnit.
Sen vill jag fortsatt hävda att arbetet som sådant är en frivillig överrenskommelse mellan arbetstagare och arbetsgivare. Därför kan man inte tvinga sig till jobb, och därför kan man inte tvinga sig till mindre jobb. Man får vad man kan kompromissa om tillsamamns, helt enkelt. Det var det principella svaret.
På ett mer praktiskt plan försökte jag ju förklara att en arbetsgivare helt enkelt inte har råd, eller kan få ihop det med sina egna timmar. Din reform kommer i många fall leda till att småföretagare tvingas jobba övertid för att deras anställda tar ut sin "rätt" till kortare arbetsdag. För att få det att gå runt, som sagt. Lägre arbetsgivaravgifter löser inte det här problemet, det bara mildras. Grundproblemet kvarstår.
Detta kombinerat med att mindre småföretag startas eftersom egenföretagare ser att det helt enkelt inte är värt att jobba så mycket, när så många arbestagare kan tvinga på sig mindre arbetstid.
Man ska alltså kunna säga "ok, vill du anställa mig vill jag jobba så och så många timmar". varken mer eller mindre. Vidare tror jag du underskattar den makt man får som arbetstagare på en fri marknad. Hade Sverige varit mer marknadsliberalt hade det de fact funnits alternativ på arbetsmarknaden.
Och ja, jag tycker givetvis det är fel med lagstad arbetsdag. Likaså med fackliga minimilöner. Varför vi inte ska lagstifta om timmar arbetsdagen har jag nog täckt upp ganska bra i de här debatterna. Minimilöner är ett kapitel för sig men det har mest att göra med saker som arbetslöshet och fri invadring.
Sen rena liberala principer förstås :)
Skicka en kommentar