Det ekocykliska samhället, del 2

Det här diagrammet visar världens länders ekologiska fotavtryck i förhållande till Human Development Index (HDI). HDI används precis som BNP men ger enligt mig och flera andra ett mer rättvisande mått på länders utvecklingsgrad, även om det helt klart också har brister. Ekologiskt fotavtryck å sin sida är ett mått som visar hur mycket resurser ett land förbrukar, och uttrycks i landareal.


Ta en titt på bilden nedan. Vad säger det er?


Mig säger det flera saker:
Mänskligt välstånd är intimt förknippat med konsumtion av naturresurser
Det är de rika ländernas konsumtion och livsstilar som är de mest ohållbara och däreigenom står för den största miljöpåverkan på jorden
Afrika, och även flera länder i Asien, är i desperat behov av utveckling
Statistik är ett trubbigt verktyg för att beskriva verkligheten. (de enda länderna som är nära Hållbar Utvecklingskvadraten är några sydamerikanska länder. Vänta..är inte flera av desa länder fulla av säkerhetsproblem och illegal droghandel?

Så frågan lyder (för att citera Nile City): Hur kan vi höja fattiga länders HDI och samtidigt begränsa exploateringen av naturresurser totalt sett? Rubriken för diagrammet är ganska talande: Verkligt utvecklingsarbete kräver omställning av både utvecklade och utvecklingsländer. Redan utvecklade länder, som Sverige, måste acceptera att fortsatt mänsklig utveckling inte får ske genom ökat uttag av naturresurser för att kakan ska räcka till de som behöver den mest.

Death vs Maggie

Dödsstraff,

en dom som bara används i nödfall, som bara används mot "värstingarna", för att befria samhället mot mördare et.c, för att få personen i fråga att "smaka på sin egen medicin". Nej, det är bara en lösning skapad för att enkelt slippa undan problem, för att föra dem vidare till ett annat plan.

Jag kan absolut förstå de som legaliserat dommen i fråga, all ilska och hjälplöshet som skapar tron på en lösning med lyckliga, och lyckliga endast, följder. Offren och dess anhöriga som drabbats av personerna som anses vara möjliga kandidater till att bli tilldelad dommen har alltid bra anledningar till att göra proceduren möjlig. Människan ser på offren med stora blåa ögon, ser dem som sårade individer med ett liv framför sina fötter som aldrig längre kommer te sig som tänkt, ett liv som för alltid kommer vara präglat av en eller flera handlingar utfört av en hemsk människa som borde få sota för sin handling. - Big time!

Att man vill straffa de skyldiga är en helt naturlig aktion, en aktion som stärker rättvisan, man visar vad etik och moral är, vad som inte är accepterat, genom att dela ut dommar. Men, och här kommer "menet", att straffa någon med något man inte vet vad följderna är av är fel. För vem vet vad döden egentligen innebär? Det får mig att känna en viss osäkerhet till "bestämmarna", att de låter känslorna ta överstyr och ge förbrytarna något som kanske är värre för oss, de efterlämnade, än dem själva. Ovissdomen borde ha en inverkan på deras beslut och lagstiftningar.

Jag tror på att ett felande skall straffas, men genom att dömma till dödsstraff blir det en motsatt effekt än till den som är önskad. Istället för att jordbinda människan, låsa in henne, eller skicka henne till rättpsykiatrisk vård, så befriar vi henne från alla tankar, åsikter och dommar.

Jag vill även ta upp, några för mig, självklara frågor där jag står svarslös som gör att jag röstar ned dödsstraffet:
Vem är behörig till att ta någon annans liv?
- Vem skall bli tilldelad den makten, och av vem?
Hur skall kommande kriminella lära sig felet i t.ex. mördande när staten dömmer ut exakt samma sak?

Dödsstraff är att bli bestulen på sin jordliga frihet.

Därför är dödsstraff en kränkning mot mänskligheten

På (allmän?) anonym begäran kommer här några tankar kring dödsstraff, för mig den kanske yttersta kränkningen mot mänskligheten. Det här är historien om varför

Liksom Amnesty argumenterar jag utifrån första, tredje och tjugonionde artiklarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Artikel 1: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap."
Artikel 3 "Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet"
Artikel 29 1. Var och en har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjlig.
2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd

Med andra ord har ingen annan människa rätt, under några som helst omständigheter, att ta någon annan människas liv eftersom det är det yttersta frihetsberövandet. Jag är principetisk på den här punkten. Vår rättighet till liv får inte tas ifrån oss även om vi inte följer våra samhälleliga plikter. Visst kan man argumentera för att en människa som berövat en eller flera människors frihet genom mord ska bli av med sin egen frihet, men på vilket sätt gör hämnden skillnad? Våld föder våld. Hat föder hat. De hämndkänslor som en nära anhörig kan känna gentemot den som tagit en älskades liv hör inte samman med det mänskliga förnuftet, och den dödade människan kommer inte uppstå. Däremot tas en annan människas liv ifrån oss, helt i onödan. Jag anser däremot att en människa som med avsikt i de allra flesta falla ska ha ett mycket strängt straff, typ livstids fängelse, just eftersom denna person berövat en annan människa dess rätt till liv.

En liten historia att (skratta?) åt

Det var en gång två planeter som möttes när de var ute och snurrade någonstans i universum. Den ena planeten sa till den andra:

-Men hur är det med dig? Du ser lite vissen ut?
-Ja, svarade den andra planeten och suckade suckade tungt. Jag har drabbats av Homo Sapiens.
-Ajdå, det låter allvarligt, svarade den första planeten. Men jag kan trösta dig med, att det går snart över...

Heja, heja, heja FRA!

Ett artigt meddelande har väl aldrig klassats som en terroristhandling,väl?!

Kunskap är makt. Makt är kunskap

Modernisationen är intressant i sin tilltro till det rationella och makten av det bättre argumentet. Och det är svårt att säga emot, för nog är det lysande logik som säger att det bästa argumentet alltid går segrande eftersom det är det som är det "sanna". Tyvärr är det en stor skillnad mellan politisk teori och politisk praktik.

I boken Boken som jag med blandad hatkärlek ägnat de senaste dag visas ganska tydligt på att den som har den reella makten kan styra vad som är rationellt. Den enda objektiva verkligheten är med andra ord inte sann, i ett sammanhang av maktrelationer. Med detta följer att det rationella är en social konstruktion, ja kanske till och med en maktkonstruktion.

Samma resonemang kan föras i många praktiska exempel. Man kan till exempel fråga sig varför miljöfrågan formuleras på det sätt som den gör. För att det är det mest rationella sättet att se på problemet eller för att det är de aktörer med störst makt som kommer till tals och har störst genomslag? Är det rationalitet som gjort att vi nu accepterar budskap som "köp en etanolbil och få 30 extra hästkrafter" eller "I dream of the day when cars no longer leave no traces on earth" Följt av en bild där det sprutar blommor ur avgasröret och vägen försvinner efter Citroen:en (som det är fråga om i det här fallet).

Jag tror att genom att synliggöra vilka som har makten i specifika frågor kan processer demokratiseras så att politiken blir rationell också i praktiken.

Det Ekocykliska Samhället, Del 1

Klimatfrågan är het, bokstavligt talat. Men är den globala uppvärmningen själva problemet eller finns det mer djupgående förklaringar som gör klimatförändringarna till symptomet snarare än sjukdomen? Jag kommer här argumentera för det senare med en genomgång av några ytterst grundläggande ekologiska-filosofiska principer

Till att börja med: Vi har en planet. Den heter Jorden, eller Tellus om ni föredrar det. Planeten har en drivande motor som förser den med ny energi. Den kallas oftast för solen. Solen är den enda källa som förser jorden med energi. Energin kan på jorden förvandlas till materia, liksom materia kan förvandlas till energi. Med andra ord, energi kan varken skapas eller försöras, bara omvandlas i olika former. Det var termodynamikens första lag. Men om energin inte kan förstöras, varför har vi då inte oändligt tillgång av den? Jo, för att entropin i ett öpet termodynamiskt system som jorden alltid ökar. Entropi kan enkelt förklaras som ordning av energi. När vi använder energi ökar alltså oordningen, energikvaliteten minskar och därmed också dess nytta för oss som lever här. Resultatet blir i förlängningen att vi på vår planet har en begränsad mängd resurser relativt till vilken tidseriod vi avser. Begreppet icke förnybar resurs kan rent teoretiskt sägas vara felaktigt eftersom alla resurser är förnybara. Dock har många naturresurser en bildningstid på flera miljoner år, varför de rent praktiskt är icke förnybara ur ett rent mänskligt perspektiv.

På jorden lever alltså arten Homo Sapiens Sapiens, kanske mera känd som Människan. Under den allra största delen av människan ungefär 40000 år långa historia har vi varit väldigt få som haft tillgång till väldigt stora kvantiteter naturresurser, relativt sett till hur många vi är. Inte heller hade vi några större problem med de restprodukter som vi lämnade efter oss, mer än på en lokal skala (en sjö som blev skitig eller en skog som höggs ned). Faktum är att vi faktiskt inte överskred miljardstrecket i antalet invånare på planeten jorden förrän ungefär 200 år sedan. Då inträffade något. Den industriella revolutionen, som medförde en ekonomisk och social utveckling av aldrig tidigare skådat slag. Sjukdomarna minskade, den materiella levnadsstandarden ökade och medellivslängden likaså. Runt år 2000 blev vi fler än 6 miljarder människor. Men jorden är fortfarande lika stor och har fortfarande tillgång till ett lika stort kapital av naturresurser. Eller, nej förresten. Tillgången till naturresurser har minskat drastiskt jämfört med för 200 år sedan eftersom vi inte förrän nu så sakta börjar inse begränsningen i vårt termodynamiska system.

Ett stort antal människor måste alltså samsas om en begränsad mängd resurser. Därom borde inte finnas något tvivel, det är egentligen ett ickeideologiskt konstaterande. Resurserna ska dessutom inte bara räcka till den generation som lever nu, utan även till våra barn, barnbarn och förhoppningsvis många, många generationer som kommer därefter. För att kunna göra det måste vi alltså ställa om från vad jag vill kalla det linjära samhället till kretsloppssamhället. Istället för att använda resurser från vaggan till graven så måste vi i allt större utsträckning börja använda resurser som går från vaggan till vaggan. På ren svenska, resurser som är förnybara inom ett för oss människor relevant tidsperspektiv. Ett problem är dock att möjligheterna att använda dessa förnybara resurser är begränsade, eftersom vår teknik för att ta hand om dessa är ineffektiv jämfört med icke förnybara resurser som fossila bränslen och kärnkraft. Om vi någonsin kommer finna energikällor som är lika effektiva som dessa två är egentligen omöjligt att svara på och är en djupt idelologisk fråga. Personligen tror jag att det kan bli svårt, åtminstone inom det närmaste århundradet, men oavsett vilken tilltro till tekniken man har så kan det konstateras att vi idag inte har den teknik tillgänglig som skulle behövas.

Men behövas för vad? För att alla 6 miljarder människor ska kunna leva på samma materiella nivå som vi här i Sverige? Eller som i USA? För ännu ett ickeideologiskt konstaterande måste väl vara att alla människor, oavsett nationalitet, inte kan nekas tillgång till samma levnadsstandard som vi i väst om vi ska leva kvar på densamma, eller till och med öka den som målet med ekonomisk tillväxt är. Samtidigt så fortsätter befolkningen att öka. Någonstans går inte ekvationen ihop. Någonstans finns det ett systemfel